Det är kanske fel att dra upp "Tiger king" i sammanhanget, men ska man prata dokumentär våren 2020 är det svårt att komma runt Netflix karantänvältare om tigertokiga skitstövlar. Efter den är det skönt att bli påmind om allt det där som en dokumentärfilm kan vara i stället. Den kan visa människor i utkanten av samhället utan att vara nedlåtande. Den kan skildra dramatiska livshändelser men ändå vara lågmäld. Den kan skildra misär utan att frossa.
Den kan helt enkelt vara briljant som "Scheme birds" av svenska långfilmsdebutanterna Ellen Fiske och Ellinor Hallin.
Filmen följer tonårstjejen Gemma, som bor i de ruffigare utkanterna av Motherwell, som är en ruffigare utkant av Glasgow. Efter Thatcher-eran återstår bara en rostig spillra av Motherwell, som förr kallades "Steelopolis" och var centrum för Skottlands stolta stålindustri.
Gemma övergavs av sina föräldrar när hon var spädbarn och hon bor hemma hos sin farfar, som föder upp duvor och tränar henne i boxning. Det enda som annars bryter av den själsdödande tristessen är stunder av mobilfilmade slagsmål och det skotska rävgiftet Buckfast. Men Gemma vill aldrig bo någon annanstans, trots att hon själv konstaterar att de enda framtidsutsikter hon kan hoppas på är att bli "knocked up or locked up".
Hon är tillsammans med ledaren i kvarterets ligistgäng och snart blir hon med barn. Men livet som småbarnsförälder är svårt mitt i allt supande och knarkande. När en nära vän är en hårsmån från att bli ihjälslagen i ett meningslöst bråk ställs allt ytterligare på ända.
Låter det tungt? Det är det också – men här ryms också humor, hopp och skönhet.
Mycket hinner hända under filmens 90 minuter, men tempot är stillsamt. Filmen berättas genom varsamt klippta scener, som är alldagliga men samtidigt så laddade med livets stora skeenden. Som en förälskad tur i ett pariserhjul, eller den annars så tuffa Gemmas omsorg om sin lille son. Oftast sitter vi som flugor på väggen, ibland kliver huvudpersonen in som berättarröst. Mitt i diskbänksrealismen finns poetiska inslag där en analogi till duvor som alltid hittar hem både kompletterar och står i konflikt med historien. Först känns metaforerna lite naiva och framtvingade, men snart står det klart att det inte är så enkelt – precis som i livet.
Det här är förstklassigt dokumentärt berättande.