När Tobias Rawet var sex år gammal var han nära att bli avrättad, i ghettot i polska Lodz. Barn under tio år var inte arbetsföra och skulle samlas in för att sändas till gaskamrarna. Men familjen lyckades förfalska hans ålder i dokumenten. Sex år gammal började han arbeta på en fabrik. Vid åtta års ålder skickades han till koncentrationslägret Ravensbruck, och sedan till Königs Wusterhausen utanför Berlin.
– Jag var inlåst i sammanlagt fem år och tre månader, och levde under vidriga förhållanden. Men jag är lyckligt lottad att jag har fått chansen att överleva och kunna berätta så vi kanske kan undvika sådant här i framtiden, säger han.
Tobias Rawet är en av dem vars historia nu förevigas med ny teknik, i projektet "Dimensions in testimony", som är ett samarbete mellan Institutionen för Judisk kultur i Sverige, Statens historiska museer och USC Shoah foundation.
Sista chansen
Under fem dagar har Tobias Rawet och Elisabeth Citrom svarat på ett tusental frågor, i en studio i Stockholm. Med tekniken som USC Shoah Foundation har tagit fram för det ursprungliga projektet i USA ska de förvandlas till hologram.
– Inget kan ersätta ett riktigt möte med en överlevande, men vi måste förbereda oss på dagen då det inte går längre, säger Lizzie Oved Scheja, vd för Institutionen för Judisk Kultur i Sverige, och den som utför intervjuerna.
Hon menar att det pågår en ökande historierevisionism i olika europeiska länder om Förintelsen, och att det är viktigt att fortsätta att dokumentera vittnesmål. Tobias Rawet tror att varje överlevande glädjer sig åt projektet, eftersom inte alla av de få som finns kvar orkar berätta.
– Det här är väl en av de sista chanserna att kunna fråga en överlevande något framöver. Så det är så stort.
Tusentals frågor
I över 20 år har Tobias Rawet föreläst om sina erfarenheter. Men det dröjde tills han var 56 år innan han bestämde sig för att berätta. Han och hans föräldrar hade en tyst överenskommelse om att minnena var för smärtsamma för att nämna.
– Men 1992 såg jag på nyheterna hur en nynazistisk grupp hade åkt till Arlanda för att ta emot en fransk professor som heter Robert Faurisson. Han sade i tv att Förintelsen aldrig hade ägt rum och att det var ett judiskt påhitt. Till mig sade han alltså att mitt liv hade varit en lögn. Och alla de 6 miljoner judar, varav 1,5 miljoner barn, som hade mördats, de hade aldrig existerat. Jag förstod att om jag fortsatte tiga, vilket jag gjorde fram till den dagen, skulle sådana här förnekare få rätt till slut.
Trots att han har berättat samma sak i över 100 föreläsningar om året sedan pensionen vid 60 års ålder tränger tårarna fram. Hans barn och barnbarn har fått lyssna till berättelsen i skolorna.
– Jag klarar inte av att sitta mitt emot dem och berätta om mitt liv. Jag kanske orkar att de ställer en fråga som jag svarar på, men aldrig att sitta och berätta det jag gör i en föreläsning. Jag kommer att gråta ihjäl mig, säger han, och förklarar:
– Det är så många minnen, det handlar ju inte bara om mig, utan om alla mina närmaste som jag har förlorat under den här tiden, som inte fick den chansen som jag fick.
Inget hat
I skolorna frågar barn allt ifrån om han har träffat Hitler till hur han klarade att överleva. Barnens frågor är ofta mer filosofiska än de vuxnas, noterar Lizzie Oved Scheja. Och Tobias Rawet välkomnar dem alla. Hans budskap är tydligt:
– Alla människor är lika och har samma berättigande. När man träffar en ny person ska man alltid utgå från att det är en god person, så länge motsatsen inte bevisats. Då spelar det ingen roll med religion, hudfärg eller läggning.
En liknande inställning ser Lizzie Oved Scheja i de flesta överlevandes berättelser.
– Jag har aldrig pratat med en överlevande som pratar om hat eller hämnd. De vill använda sina berättelser för att se till att det här inte sker igen, mot några folkgrupper. De vill att deras erfarenheter ska betyda något för vårt samhälle. Det är väldigt rörande.