"En förfärlig orgie i spenat och mögel." När Hilding Linnqvist debuterade på Liljevalchs i Stockholm tävlade kritikerna i att såga hans konst. Det var syrligheter som kunde ha fått vilken ung konstnär som helst att halsa en flaska terpentin. Men Linnqvist fortsatte att måla och snart var han en av sin tids mest hyllade konstnärer.
Vad fick kritikerna såväl som allmänheten att plötsligt ändra uppfattning?
En motvillig naivist
Höstens utställning fokuserar på Hilding Linnqvists sex första utställningar på Liljevalchs, som ägde rum mellan 1916 och 1925, och har fått namnet "Att bli konstnär". I en av salarna på Liljevalchs har Susanna Slöör, utställningskommissarie och ordförande i Stiftelsen Hilding Linnqvists konst, försökt återskapa hängningen av konstnärens verk från höstsalongen 1916. Där hänger den "vanskapliga kvinnan i rödt", som en kritiker kallade målningen "Lustgården".
– Många var oförstående inför hans konst, men det berodde på att den var något helt nytt. Det som sedan hände var att modernismen fick fäste i Sverige, och även om man inte förstod så var man nyfiken, säger hon.
Konsthistorien känner Linnqvist som en av naivismens förgrundsgestalter i Sverige, men det var en stämpel som han värjde sig mot. Susanna Slöör håller med; om det är något som kännetecknar Linnqvist så är det att han var stillös.
– Han menade att stilen skulle underordna sig motivet. Linnqvist var på många sätt snarare realist, men hans realism är draperad i magi och poetisk fantasi.
"Drottningens juvelsmycke"
Bildpoeten Hilding Linnqvists stora förebild var inte en målare, utan författaren Carl Jonas Love Almqvist (1793–1866).
– Han kände släktskap med Almqvist skiftande författarskap, de hade samma berättarglädje. Han hade planer på att illustrera hela Almqvists roman "Drottningens juvelsmycke", säger Susanna Slöör.
Delar av det oavslutade livsprojektet finns med på utställningen, dels en färdig tavla men också flera skisser.
Litteraturen går igen i flera av Linnqvists målningar, inte minst "Drottningens juvelsmycke" och dess androgyna huvudperson Tintomara. Och är det inte Tintomara så är det barnet.
– Barn finns med i flera av hans målningar. Ett barn sparkar i sin mammas famn, det drar i sin pappas hand eller finns med i marginalen som en betraktare. Barnet kan tolkas som ett självporträtt.
Typiskt för Linnqvist är också hur han i en målning kan zooma in på en detalj i en annan – och så förstås den romantiskt blå skymningshimlen.
Längtade ut i världen
Det finns en glädje i Hilding Linnqvists målningar, men även den dystra samtiden letade sig in. Första världskriget rasade och den tidens pandemi hette spanska sjukan.
– En av hans mest kända målningar är "Sjukhussal II", den är förresten målad på baksidan av en Europakarta, säger Susanna Slöör.
Den unge Linnqvist längtade ut i världen, men gränserna var stängda och han fick hålla till goda med Sverige. De kulliga blå bergen, typiskt svenska, följer honom genom hela livet. Han var också en stor Stockholmsskildrare. Några av hans mest kända målningar föreställer utsikten från hans första ateljébostad vid S:t Eriksbron i Stockholm. Åt ena hållet Karlbergs slott och dess då lantliga idyll, åt andra hållet Rörstrands porlinsfabrik där det var liv och rörelse.
Linnqvist fantiserade om världen och lät fantasierna leta sig in i konsten, och när gränserna väl öppnades letade sig den verkliga världen in fantasierna.
– Han reste liksom många andra till Paris men också till staden Chinon, som då var en riktigt gammaldags fransk småstad.
Målningarna från Chinon är många, men den mest kända är "Torgbild, franskt torg".
Hjärtats sånger
Hilding Linnqvists signaturtavlor är många, berättar Susanna Slöör, men "Hjärtats sång" och dess systertavla "Hjärtats sång II" är nog de mest Linnqvistiska.
– Här finns mycket av det som kännetecknar Linnqvist i ett slags syntes. Det är en svårttolkad tavla som gäckar med sin mystik, säger hon.
"Hjärtats sång" hänger i vanliga fall på Moderna Museet i Stockholm, men stora delar av det som visas på Liljevalchs är i privat ägo.
– Så är ofta fallet med målningar från den här tiden, före den svenska guldåldern. Det är många som har hjälpt till att göra den här utställningen möjlig.