Ritchie, Colin, Jill, Roscoe och Ash. Var och en av rollfigurerna i HBO-serien har förlagor i verkligheten, konstaterar den brittiske manusförfattaren.

– Det är en kombination av alla som jag mötte under de åren. Jag kan spåra varenda replik till någon eller något, säger han till TT i ett Zoom-samtal från sitt hem i Manchester. Han tillägger:

– Jag levde det liv som alla huvudpersonerna lever. Jag överlevde för att kunna berätta.

Dödlig epidemi

”It's a sin” handlar om fyra unga gaykillar som kommer från olika samhällsmiljöer runtom i England. De träffas i London och delar lägenhet med Jill, som när det blir uppenbart hur dödlig aidsepidemin är, blir aktivist och bland annat arrangerar protestmarscher. Hon spelas av Lydia West – och den riktiga Jill Naider har fått rollen som hennes mamma i serien.

– Det var ett sätt att ära henne för allt hon gjorde. Jag gjorde bra saker, men hon gjorde mycket mer. Hon stod längst fram i stridslinjen, och hon har fantastiska berättelser att komma med. Det var en ära att få hylla henne på det här sättet, säger Russell T Davies.

De fem avsnitten av ”It's a sin” framkallar både sorg och glädje hos åskådaren, och Davies säger att det var precis detta han ville åstadkomma.

– Vi förlorade alla vänner då, och även i övrigt gör ju livet att vi förlorar nära och kära. Här var det unga pojkar vars liv plötsligt bara klipptes av. Jag ville skapa känslan av sorg och saknad, men också berätta om vänskap och familj och om det som var bra och det som var dåligt.

– Det har gjorts många aidsdramer som slutar med att du som åskådare bara är arg. Det ville jag inte åstadkomma här.

"Första viruset"

Serien var färdiginspelad precis innan coronapandemin bröt ut, och Davies ser med viss förvåning på hur många medelålders personer talar om detta som det första viruset.

– Det får många gaypersoner att vilja räcka upp handen och säga "hallå där, vi har varit med om det förr". Det känns udda att se hur detta virus nu diskuteras på tv varje kväll. På 80-talet, när aids härjade, var det tvärtom.

Han kom själv ut som homosexuell i sina sena tonår, och berättar att det var oproblematiskt.

– Jag hade trevliga föräldrar, som var lärare, och som inte hade några problem med det. De blev inte förvånade. Och sen träffade jag min pojkvän, som jag levde med i 20 år tills han avled i cancer.

I England har han kallats för "geni", vilket han skrattar åt och kommenterar med "det positiva med det är väl att det får mig att hela tiden skärpa mig". Under de senaste åren har vi kunnat se den utmärkta ”Years and years” ("bra kritik, men inte många såg den, det var inte ett ämne publiken ville se i Trump- och Brexit-tider") och den verklighetsbaserade ”En brittisk skandal” med Hugh Grant och Ben Whishaw.

– Det var lite svårare, eftersom allt hade hänt i verkligheten, och jag satt med advokater i en massa möten för att se till att inget blev fel. Storyn är väldigt känd i England, men det är egentligen väldigt enkelt: äldre man blir förälskad i ung man, som dricker för mycket. Det är en gayberättelse, och det här var första gången som en homosexuell man skildrade den.

– Det var många som reagerade när jag sa att jag ville ha Hugh Grant i huvudrollen i ett drama, men jag sade ”titta på 'Fyra bröllop och en begravning' – det han gör där är genialt”.