De smidiga vita aluminiumbågarna tycks trotsa tyngdlagen, när de formar stora tornador, stormar och virvlar. På Djurgården i Stockholm tronar nu den amerikanska konstnären Alice Aycocks ingenjörtekniskt avancerade skulpturer, i utställningen "Turbulence" som öppnar den 7 juni.

– Jag är enormt glad över att ha en utställning utomhus, i Sverige i de här tiderna. Förhoppningsvis kommer den att ge lite tröst och en känsla av alternativ skönhet när världen befinner sig i en sådan kris, säger Alice Aycock på telefon från New York.

Utställningen med den amerikanska skulpturpionjären är den första som Prinsessan Estelles kulturstiftelse arrangerar, och tanken var att Alice Aycock skulle vara här och inviga den. I stället har hon övervakat installationerna av konstverken minutiöst digitalt.

Komplexa vädersystem

I tider då museer har hållit stängda blir utemiljön plötsligt avgörande för konsten, och flera satsar nu på utomhusutställningar. Arkdes visar till exempel "Infield", där den australiska konstnären Linda Tegg gör en installation med 80 svenska ängsväxter. Genom att placera dem i en oväntad miljö vill hon få upp besökarnas ögon för hur människan hotar den biologiska mångfalden.

Även Alice Aycocks verk handlar mycket om relationen mellan människa och natur. Hon har intresserat sig för väderfenomen i hela sin snart 50-åriga karriär. För henne ger namnet "turbulens" inte heller konnotationer till bara något kaotiskt, störande.

– Det jag är intresserad av är komplexa organisatoriska system som inte genereras av en mänsklig ordning – vilket jag förresten önskar att vi hade lite mer av just nu, säger hon.

Alice Aycock är både teknisk och filosofisk när hon undersöker det som vetenskapen har försökt förstå och använda: vind, vatten, ljudvågor, ljusvågor och vattenvågor. Där finns också tydliga paralleller till klimatfrågan, men utan enkla svar: Aycock utgår från fenomen som existerade före oss och ifrågasätter människans självcentrering.

– Vi vet mer än alla andra i mänsklighetens historia och kan förutsäga framtiden, men trots all den kunskapen verkar vi inkapabla att använda den till annat än att bete oss som vi alltid har gjort: på destruktiva sätt.

Undersöker närmiljön

Naturen får en särskild betydelse i kristider, argumenterar Alice Aycock när hon står bland irisar och rhododendron i sin trädgård. Hon har arbetat hårt med att få statyerna att gå i dialog med sin omgivning på Djurgården.

På liknande sätt tänker Lina Selander, gästprofessor i fri konst, som nu ställer ut konstprojektet "Rear window", med studenter på Kungliga Konsthögskolan. De har haft i uppdrag att förhålla sig till sin närmiljö, och utställningen utspelar sig bland annat i deras hem, i tvättrum och parker – och visas i exempelvis Stockholm, Enköping och Gnesta Där visas bland annat projektioner på fönstren i en lägenhet och hur solen skapar framkallningsprocessen för fotografier i ett växthus.

– Jag hade aldrig kommit på den här idén om vi inte hade varit i den här situationen. Men som konstnär måste man vara uppfinningsrik, man har inte alltid ekonomin eller en verkstad, säger Lina Selander.

"Annan blick"

Att konsten flyttar ut kan få oss att se både staden och konsten på nya sätt, tror hon, eftersom man upptäcker nya platser, och förstår mer av gentrifiering och stadens dynamik.

– Staden aktiveras. Och det uppstår överlagringar, med historiska och politiska berättelser. Man kanske också får en annan blick. På Moderna museet har vi galleribesökarblicken, men jag tänker att det kan uppstå något drabbande och oväntat på de här platserna, säger hon och lägger till:

– Jag tror att man får mycket gratis i ifrågasättandet av konstbegreppet.