Tack vare sociala medier kan vem som helst starta en insamling. Kampanjerna "Rädda Skansen" eller "Rädda Rackstadmuseet" har till exempel inte initierats av museerna själva utan av privatpersoner som lyckats sätta i gång ekonomiska vågrörelser av rang.

60 000 kronor i stödmedlemsavgifter är av stor vikt för den ideella förening som driver värmländska Rackstadsmuseet, berättar den permitterade museichefen Anneli Strömberg, samtidigt som hon beskriver museibesökarnas kärleksförklaring som ovärderlig.

– Ekonomiskt betyder det hur mycket som helst, känslomässigt går det inte att räkna, säger hon.

Att ett virus skulle kunna förinta Skansen kunde väl ingen tro, konstaterar friluftsmuseets vd John Brattmyhr. Skansen är en icke vinstdrivande stiftelse. Förtjänsten återinvesteras vilket gjort att uteblivna biljettintäkter och inställda arrangemang på grund av corona snabbt gjort situationen akut.

Beräknad förlust

Nyhetsrapporteringen om likvidationshot och en beräknad förlust på 60 miljoner kronor resulterade i en räddningsaktion på Facebook och nya årskort för hela 3 miljoner konor på bara några dagar. Men kan verkligen privatpersoner rädda Skansen?

– Sannolikheten är ju inte särskilt stor, säger John Brattmyhr som samtidigt ser väldigt många positiva effekter av initiativet.

– Det ekonomiska stödet förringar inte vi, men just att få kvitto på att vi är betydelsefulla för så många – det går inte att skatta i pengar, det stärker både vårt varumärke och vår självkänsla och ger oss råg i ryggen, säger han.

Skansen måste få ekonomisk hjälp av sin huvudman – staten – men John Brattmyhr tror att även politiker och beslutsfattare påverkas av det stöd som privatpersonerna visar.

Coronarestriktioner och virusrädsla slår hårt mot minsta butik, restaurang samt stora nationella kulturinstitutioner som exempelvis Vasamuseet. Behoven av ekonomiskt stöd är oändliga konstaterar Arvid Erlandsson, forskare vid Linköpings universitet, som skrivit om hjälpandets psykologi. Ingen kommer att kunna hjälpa alla.

– Det finns väldigt många organisationer som samlar in pengar till behövande, och alla behov som fanns tidigare finns även nu, antalet grupper som behöver hjälp är mycket större, och då ställs man inför ett hjälpdilemma.

Allt för enkelt

Samtidigt ges förmodligen mycket mer pengar nu än vad som gjorts tidigare, framhåller Arvid Erlandsson. Det är enkelt att starta en insamling, kanske till och med alltför enkelt.

– Ibland ger man för att det är jobbigt att säga nej till en hjälpförfrågan, det kallas motvilligt hjälpande och det kan göra nytta det också, men man kan inte bara utgå från att allt hjälpande görs med glädje.

– I det här läget tror jag det kan bli så att man tycker att det är så många som ber om hjälp att man tycker att det vore orättvist att välja någon och i stället inte ger alls. Det är ju också ett sätt att slippa obehagskänslan i att välja.

Olika hjälpmotiv

Har vi då inte ett större ansvar att ge ekonomiskt bistånd i en extrem situation som den här? Många känner säkert att det är dags att ge något tillbaka till sina personliga favoriter, vare sig det handlar om restauranger eller teatrar, menar Arvid Erlandsson och påpekar att det finns många olika motiv bakom hjälpandet.

– Man kan också få en positiv känsla av att inte bara vara kund utan också välgörare. Ett annat är att man tycker synd om, eller känner "vad ska de tänka om mig om jag inte hjälper nu?". Då kan man hjälpa även om man inte tror att det leder till något bra, för att kunna säga "jag var med ända till slutet".

Coronakrisen är allt annat än en övergående jordbävning. Arvid Erlandsson vågar inte sia om hur länge generositeten håller i sig.

– Man brukar säga att människor använder sin hjälpmotivation ganska tidigt. De som inte ber om hjälp förrän senare kan möjligen tjäna på att göra det när ingen annan gör det.