Skådespelaren Tom Hanks blev en av de första superkändisarna att drabbas av coronaviruset. Efter milda symtom och med "en dag i taget"-mentalitet kunde han och hans smittade fru Rita Wilson tillbringa karantänen i ett hus de hyrt i Australien tills symtomen avtog.
Någon som tvingades till en betydligt längre paus från all form av social kontakt är Tom Hanks rollfigur Chuck Noland i filmen "Cast away" från 2000. För att behålla förståndet pratade denne med en volleyboll som han ritat ett ansikte på med sitt eget blod – när han inte slog ihjäl tid med att försöka överleva förstås.
Det var författaren Daniel Defoe, som i 1700-talets upplysningsanda med tro på människans förnuft och kunnande skrev "Robinson Crusoe". Det inspirerade till flertalet böcker och tv-program om människans förmåga – eller oförmåga – att inte bara klara livhanken i vildmarken utan att även överleva utan postväsende, personsökare, telefon eller snapchat (eller vad som för tillfället är populärt i kommunikationsväg). Ibland blir faktiskt de sociala kontakter som finns på de fiktiva öarna förödande för vissa litterära figurer, till exempel i William Gouldings dystopiska roman "Flugornas herre" från 1959, när de brittiska skolpojkarna börjar vända sig mot varandra.
Sex och fest
I Harry Martinsons rymdepos "Aniara", filmatiserat 2019 av den Guldbaggebelönade duon Pella Kågerman och Hugo Lilja, hamnar ett rymdskepp med emigranter ur kurs och åker planlöst ut mot ett oändligt ingenting, utan hopp om att återförenas med resten av mänskligheten. Likt dagens planteringsboom försöker passagerarna närma sig grönskan. I filmen sker det genom kontakt med den allvetande datorn Mima, som kan återskapa ett naturlandskap i människornas huvud – den verkliga naturen har redan förstörts med kärnvapen och gifter.
Men efter ett tag orkar Mima inte bära insikten om människans alla illdåd mot naturen, och självdör. Då börjar passagerarna i stället söka mening i fest, sex och religion, tills allting är över och de sista resterna av människokroppar svävar runt i ett tyngdlöst universum.
Ett osynligt hot
I populärkulturen finns det gott om skildringar av virus och osynliga hot som riskerar människans överlevnad, där huvudpersonerna måste sätta sig själva i säkert förvar med stor distans från det som brukade kallas vardag. I zombiefilmer som "28 dagar senare" hinner rollfigurerna knappast reflektera över ensamheten och oändligheten, då nästan varje scen är en adrenalinpumpad kamp för att ta sig till en plats där det enligt ryktet ska finnas ett skyddsrum.
I den omtalade Netflixfilmen "Bird box" från 2018 tvingas Sandra Bullocks rollfigur att låsa in sig i ett hus, eftersom ett övernaturligt monster får människor att ta sina liv – likt coronaviruset går hotet inte att se med blotta ögat.
I filmen är hon isolerad med två småbarn och måste bunkra mat på ett sätt som är betydligt farligare än de bråk som uppstod vid toalettpappersbalarna i slutet av mars. Likt i "Cast away" och "Aniara" tillbringar huvudrollsinnehavarna tiden med att efter bästa förmåga efterlikna någon sorts "livet före"-situation, där man fortfarande kunde klättra i träd och umgås med kompisar.
En mildare variant av virusskildring sker i "Barn av sin stad", där författaren Per Anders Fogelström i förbifarten beskriver hur August Bodins fosterpappa agerar när han får symtom under slutet av 1800-talet i Stockholm: "Influensan härjade svårt i staden och krävde många dödsoffer. När Fredrik Bodin kände hur han höll på att bli förkyld blev han mycket orolig för sin hälsa och skyndade till sängs." Exemplariskt, utifrån rekommendationerna från dagens Folkhälsomyndighet.
"High all the time"
Men att känna sig ensam behöver inte vara sammankopplat med avsaknaden av människor. Ett vanligt sätt i populärkulturen att glömma, eller i alla fall fördröja ensamhetskänslan, är att ta till flaskan och ge sig ut i natten. Tove Lo:s succéhit "Habits" följer en person som siktar på att vara hög hela tiden för att glömma att hen blivit lämnad. Men trots att Tove Lo i musikvideon besöker klubb efter klubb och hånglar runt, hamnar hon alltid gråtandes på en sunkig krogtoalett. Knepet funkar kanske ännu sämre just nu, då beteendet går emot rekommendationerna om social distansering. Kanske finns det också en anledning till att hon inte sjunger att hon ska var hög hela tiden, ensam i sin lilla etta.
Även i Robyns "Dancing on my own" fortsätter dansgolvssessionen trots den ensamma huvudpersonens krossade hjärta: "But I'm not the girl you're taking home, I keep dancing on my own". Simon & Garfunkel går däremot i en annan riktning i "I am a rock" från 1966, där duon konstaterar att de har böcker och poesi som skydd mot ensamheten.