Namo Marouf, mer känd som Lilla Namo, har som så många andra suttit hemma och jobbat under coronavåren.
– De första veckorna var lärorika. Det är som att man har en substans i kroppen, en stress, som jag blev avgiftad ifrån. Jag kom tillbaka till den grundmänniska som jag glömt bort att jag är.
TT: Vem är det?
– Den som jag var när jag var liten. Hon försvann när jag var mellan 26 och 29. Jag var tvungen att omvärdera mycket i mitt liv då och tappade bort mig lite.
Nystarter och manifest
Coronavåren blev en nystart, arbetet med ep:n "Queens" en annan. Den är ett självutlämnande sex spår långt manifest som handlar om kärlek, självreflektion och ifrågasättande av identitet. Den lekfulla låten "Queens" synar normer med en melodi skriven av Felipe "Fille" Leiva Wenger.
– Den handlar om att stärka kvinnor och alla som identifierar sig som kvinnor. Jag leker lite med stereotyper och normer, som att som kvinna få vara lite självgod, att som 31-åring få vara lite barnslig och skriva en skrytrap.
I den vapentunga "Gangster" råder en mörkare stämning, och Lilla Namo säger att hon behövde skriva av sig om debatten om unga gangsterrappare.
– Å ena sida står jag inte bakom någon som leker med vapen i en musikvideo och säger kvinnoförnedrande saker. Men å andra sidan. Man kan inte censurera någons berättelse eller konst. Det är vissa människornas vardag eller det de ser och vill berätta. Varför ska man ta ifrån dem det då? Låten är skriven till dem, som till en lillebror: "Kan ni sluta?"
TT: Känner du något särskilt ansvar med din musik?
– Jag föddes med ett ansvar. Jag hade inte gjort musik om jag inte kände att jag hade ett ansvar. Men det där ansvaret hade nog funnits ändå, även om jag inte haft musiken. Jag hade kanske forskat, men på något sätt berättat något som inte hörs i vanliga fall.
Tappade glädjen
Lilla Namo slog igenom 2012 med den humoristiska dansgolvshiten "Haffa guzz". Albumet "Tuggare utan gränser" resulterade i Grammisnomineringar, P3-Guld-priser och blev en viktig del av vågen av hiphop ledd av kvinnor.
– Jag är tacksam för allt som hände men när jag blev nominerad till Årets textförfattare på Grammis 2013 blev det världens hjärnspöke för mig. Jag tappade lite glädjen i att skriva. Inte på grund av berömmet utan för att alla drog i en. Jag kunde inte hantera det. Vissa kanske gillar att vara offentliga personer men det är fan inte kul.
Behövs lite knas
I dag känner hon sig bättre på att hantera emotionella berg- och dalbanor. Lilla Namo säger att hon numera kan prata om sina känslor och är noga med att omge sig med folk som hon respekterar och har lärt sig ("den hårda vägen") vilka som är hennes verkliga vänner.
– Jag tror min största lärdom är att jag inte behöver sträva efter något perfekt. Tidigare var jag så fast i "duktig flicka-syndromet" samtidigt som man ständigt blev påmind om att man måste kämpa dubbelt så hårt som icke-vit. Men så blev jag medveten om vilka höga krav jag ställde på mig själv och att det skapade så mycket ångest. Det var ju ingen annan som explicit sa till mig: du måste plugga på KTH, du måste göra musik, du måste vara en bra vän, säger Lilla Namo och fortsätter:
– Det hände såklart inte över en natt, det har tagit flera år för mig att fatta. Men jag tror att allt händer av en anledning och det behövs lite knas för att man ska känna glädje. Om jag skulle tappa bort mig själv igen så är det väl meningen. Jag kommer att hitta tillbaka igen.
