Lorentz har tidigare berättat om den skaparkris som han drabbades av mellan den första och andra soloplattan. Trots att han hyrt en svindyr skrytstudio i Tokyo hände ingenting alls i den kreativa processen. Men efter att han lämnat Japans huvudstad blev till slut "Lycka till" färdig, uppföljaren till succédebuten "Kärlekslåtar".
Den här gången har Lorentz valt att producera den nya plattan själv, och beskriver det främst som ett lustfyllt och kravlöst arbete.
– Det har varit en annorlunda process, kanske ännu mer intim. Jag har suttit mycket med den själv, det har inte varit lika långt från idé till resultat.
TT: Varför var det lättare nu?
– Kanske för att jag är äldre, jag har gjort så många album och hade en rätt klar bild av vad jag ville göra, säger han.
"En tidlös låt"
Den karaktäristiska autotunen är kvar, tillsammans med finurliga formuleringar på svengelska. Språkblandningen smyger sig även in under intervjun, till exempel när han berättar att han ser albumen som en trilogi:
– Jag tänker att det här är lite "coming of age". Det börjar i tidiga 20-årsåldern, nu är jag 28, det är ett avslut på något sätt.
Hans egna favoriter på plattan är "Du vill inte missa det här" och "Lost boy". Två "bangers", konstaterar han. Framför allt den förstnämnda.
– Det känns som en låt som kommer att leva länge, en tidlös låt som man kommer att titta tillbaka på tio år från nu, säger han.
"Mest lame"
När Lorentz solodebuterade gav flera recensenter skivan full pott. Han beskrevs som "popstjärnan som lyser starkast just nu", jämfördes med Håkan Hellström och kallades för "Stockholms mini-Drake". Även den andra skivan mottogs väl av kritikerna.
– Jag tror att det har rättfärdigat min hybris, ett kvitto på att jag inte var fel ute, säger han.
TT: Hur tror du att man kommer att se tillbaka på dig som artist om tio år?
– Det är en svår fråga att svara på, men, en legendar. Det går inte att utveckla mycket mer än så.
Men när coronapandemin kommer på tal försvinner den hoppfulla tonen. Lorentz har inte behövt ställa in några spelningar, men har drabbats av stor tristess eftersom han inte kan gå ut på samma villkor som tidigare.
– Jag står mycket på balkongen faktiskt. Går några varv runt lägenheten. Det är det.
TT: Kan den här tristessen föra med sig någonting kreativt?
– Nej, det känns inte så jätteinspirerande, mest "lame".
