– När jag var tonåring och läste boken ”Dansa på min grav” tänkte jag att ”om jag någonsin gör film, så ska det här bli det första jag gör”, säger Ozon till TT via Zoom.

Men så blev det inte, även när han hade blivit etablerad som regissör, kände han att han behövde tid för att kunna göra den brittiske författaren Aidan Chambers bok från 1982 rättvisa.

– Samtidigt var jag övertygad om att någon annan hade köpt rättigheterna, och jag tänkte att när den filmen kommer vill jag se den. Så jag blev oerhört förvånad när jag kollade för tre år sedan och rättigheterna var osålda. Uppenbarligen var det flera som hade försökt göra film på boken, men det hade stupat, inte minst på grund av pengaproblem.

Kärlek mellan tonåringar

”Dansa på min grav” handlar om två tonårspojkar som i en liten kuststad en sommar inleder ett förhållande. François Ozon är själv öppet gay, men säger att det faktum att det handlar om två pojkar inte är det viktiga.

– Det är en kärlekshistoria. Det kunde varit mellan två flickor eller mellan en pojke och en flicka. Det är ett tidlöst ämne. Och jag är glad att jag dröjde med att göra filmen. Då låg jag för nära de båda huvudpersonerna, nu är jag äldre och förstår unga människor bättre.

"Det är en hemlighet"

Ozon känner igen sig i de båda ungdomarna, säger han.

– Det som händer i filmen är en blandning av min egen ungdom och det boken handlar om. Men vad som är baserat på mitt eget liv, det är en hemlighet. Det berättar jag inte.

Liksom boken utspelas filmen på 1980-talet, nu med handlingen förflyttad från en engelsk kuststad till en fransk.

– Det var viktigt att den utspelades då, i den period då jag läste boken och som research tittade vi på filmer som ”Stand by me” och Coppolas ”Outsiders”.

– Men filmen är inte nostalgisk. Det fanns inget bra med 80-talet. Det var aids, jag förlorade många vänner i sjukdomen, kläderna var fruktansvärda och fransk musik var fruktansvärd.