I början av 2000-talet var japansk skräck det hetaste som fanns. "Dark waters", "The ring" och "The grudge" verkade alla innehålla minst en scen där en flicka med långt svart hår tittade fram under luggen och skrämde ihjäl publiken. Filmerna blev så populära att många förvandlades till amerikanska, mindre läskiga, remakes. Flera nya försök att återuppliva varumärket från den japanska skräckvågen har avlöst varandra sedan dess, men har blivit mer och mer urvattnade. Netflix japanska originalserie "Ju-On: origins" (en prequel till "The grudge") är det senaste och bästa försöket på länge. Skräcken går bortom de sönderslitna troperna och är mer psykologiskt genomtänkt. Här skildras den mänskliga ondskan efter att ett spöke från ett hemsökt hus förkroppsligar sina offer och tar fram deras mest sadistiska sidor.

De inledande avsnitten följer en forskare som är spöket på spåren och undersöker märkliga ljudinspelningar från en skådespelerska. Hennes pojkvän hittas snart död med ansiktet fastfruset i skräck, uppspärrade ögon och öppen mun, till och med i begravningskistan. Det hemsökta huset besöks också av några skolungdomar som utnyttjar det för en grov överfallsvåldtäkt, något som sätter i gång en psykosexuell nedstigning mot det personliga helvetet för samtliga inblandade. På något sätt hör allting ihop med en seriemördare av småflickor. Det verkar inte finnas någon gräns för hur mycket spöket kan plåga sina offer.

"Ju-On: origins" påminner till viss del om "The Babadook" (2014), där en ensamstående mammas mardrömmar manifesterades genom hennes påfrestande förpubertala son. Skillnaden är att "The Babadook" lät monstrets existens vara en gåta. "Ju-On: origins" gör snarare som "Exorcisten", och tvingar publiken att köpa spökpremissen direkt. De som inte tror på vad som händer blir snart nya offer. Ondskan är så kompakt att det är svårt att slita sig.