Det är november 2018 och framför en stor vägg står en ung kvinna. Hon är barfota och har ryggen vänd mot publiken som nyfiket ser på när hon under tystnad tecknar abstrakta mönster över den vita väggen. Det är performanceverket "Flyktinglandet" som tar form på Moderna Museet i Stockholm, och konstnären är den då 26-åriga Fatima Moallim.

Två år senare har hon även gjort platsspecifika verk för bland andra Bonniers konsthall i Stockholm och Göteborgs konsthall.

– Folk tror att jag är extrovert för att jag skapar verk inför publik, men det är tvärtom, att göra performance är ett sätt att bearbeta min rädsla för att stå inför folk, berättar Fatima Moallim.

2020 var på många sätt hennes år. Hon belönades med ett ettårigt arbetsstipendium av Konstnärsnämnden, och i Stockholms tunnelbana, på perrongen vid Zinkensdamm, hänger sedan september hennes 11 meter långa verk ”Självstudier”.

Verket skapade hon under sommaren i en tom högstadieskola i Solna. Titeln refererar till skolmiljön, men också till att Fatima Moallim i sin konst bedriver studier av sig själv. Hon är dessutom en autodidakt konstnär som till skillnad från många av sina samtida kollegor inte har studerat på någon konstskola.

Hennes performance sker inför publik, under tystnad och ofta barfota. Inte ens hon själv vet hur verken ska komma att bli.

– Det är en metod som jag har utvecklat på egen hand. Utifrån stämningarna i rummet och minnesbilder låter jag teckningarna uppstå i ett automatiskt flöde. Det är viktig eftersom det synliggör att jag aldrig kommer leva upp till publikens förväntningar.

Gått vidare

En del av sitt konstnärskap har Fatima Moallim vigt åt just familjens bakgrund. I projektet "Flyktinglandet" har hon ägnat sig åt ett slags pusselläggande av föräldrarnas minnen och berättelser kring flykten från Mogadishu till Småland, via Moskva.

I Somalia hade föräldrarna en privilegierad ställning med ett rikt liv, socialt och intellektuellt. Men allt ändrades i och med flykten då fokus skiftade till det helt nödvändiga.

– Jag ville bevara det andra narrativet om det kulturella arvet och det jag har gått miste om, kreativiteten i en metropol. Det är en så stor kontrast till den svenska landsbygden att det nästan blir komiskt.

Nu har hon gått vidare och i fjol började hon skapa konst utanför ”Flyktinglandet”, under sitt eget namn, i form av skulpturer och videoinstallationer.

– Jag är en nostalgisk person och inspireras mycket av var jag kommer ifrån. Men jag vill inte bara upprepa det. Jag vill också visa vad jag kan göra utan mitt första performance.

Teckna i kulvert

Trots pandemin har hon haft fullt upp den senaste tiden. I november öppnade en utställning på Österängens konsthall som hon är en del av. Och i februari invigs utställningen "Leila" i konsthallen i Växjö, inspirerad av uppväxten i Småland och paranoia i vardagen.

– Det är många dolda referenser från barndomen. Ett verk är en hatthylla som har fått ett annat uppdrag. Ett annat är en elementliknande skulptur med den kryptiska titeln garderob.

Som barn besökte hon aldrig konsthallar och sällan museer. Den konst hon tog del av var just den offentliga konsten.

– Det första konstverk jag minns från barndomen står utanför Växjö konsthall. För mig stack det ut något enormt. Det är två kvinnor, en smal och en tjock, som tittar på varandra. Egentligen föreställer båda skulpturerna samma person. Det fascinerade mig som barn och nu kan jag förstå varför.

Verket Fatima Moallim berättar om är Marianne Lindberg de Geers bronsskulpturer "Jag tänker på mig själv 2005". Ett verk som väckte debatt när det placerades där 2006.

Konst i det offentliga rummet är tillgänglig för alla, som vill se den, oavsett bakgrund eller pågående pandemi – att i bästa fall beröra eller uppröra.

– Offentlig konst är den mest osynliga och synliga konst vi har. Vare sig man väljer eller inte har man tillträde till den. Den är åtkomlig för alla men samtidigt inte.

Därför tycker hon att det är särskilt fint att få möjlighet att arbeta med offentliga verk, som det i Stockholms tunnelbana eller performanceverket hon ska göra i kulvertarna under Gävle sjukhus i vår.

– Jag har studerat sjukhusmiljöer och fastnat för maskinerna som ritar olika vågor och kurvor. Jag upptäckte att det är likt det jag tecknar. Den här tiden har jag också funderat mycket kring hur det är för dem som inte får säga farväl eller träffa den som är sjuk. Hur förmedlar man omtanke på avstånd? Och vad kan jag göra för att förmedla trygghet eller tröst med min konst?