Det krävdes en utrensningsprocess för att Karin Smirnoff skulle kunna gå vidare från sin populära trilogi om Jana Kippo. Skrivandet av den nya romanen kom inte i gång, istället pysslade hon om den gård i Hertsånger som hon tog över från sin mamma i höstas.
Men i början av året släppte det – och nu planerar hon redan för en uppföljare.
– Jag är ingen tänkare, på det viset att jag går omkring och tänker på saker. Jag är mer en drömmare. Jag förlitar mig på att när jag väl sätter i gång så finns det jag behöver klart någonstans. Och det tog tid att komma dit, förklarar Karin Smirnoff.
Den berättelse hon till slut drogs in i kretsar kring tre barn, och utspelas i Södertälje på 1980-talet. Agnes, Kristian och Miika förs samman genom sin musikaliska särbegåvning. Men också på grund av ett smärtsamt utanförskap.
Trauma och särbegåvning
Borta är nu Jana Kippos dialektala språk. Istället har Karin Smirnoff modellerat fram ett lika korthugget tilltal, men från barnets synvinkel. I centrum står Agnes, som vansköts redan som bebis, eftersom hennes mamma är psykiskt sjuk. Hon ville aldrig ha ett barn, och den lilla flickan får varken mat, kärlek eller kläder. Men tidigt upptäcker Agnes musiken, som blir hela hennes värld. Allt annat är "ovärld".
– Jag försöker undersöka om det finns någon koppling mellan trauma och särbegåvning. Alla har en särbegåvning på sitt sätt men det kan krävas mer för att få tag på den. I det här fallet går barnen in i musiken som ett sätt att överleva, säger Karin Smirnoff.
När vuxenvärlden sviker ställer en musiklärare och före detta världsartist upp för barnen. Frank Leide framstår som en schysst extrapappa. Han hjälper trion att bilda en ensemble och ger dem uppmärksamhet. Karin Smirnoff ville inte göra honom övertydligt ond, och hans ömhet för barnen är genuin. Samtidigt förflyttar han successivt gränserna så att barnen får svårt att värja sig.
– Jag ville att man skulle känna hur metodiskt han arbetar sig fram. Trots att han är en klassisk pedofil som tänker på barn 24/7 har han tålamod att vänta in rätt tillfälle. Därför blir han rätt så vidrig.
Blir råare
Karin Smirnoff har pratat med både poliser och brottsoffer som har varit med om sexuella övergrepp. Och även om hon fångar groomingens väsen understryker hon att boken inte är en undersökning av pedofili. I fokus står barnen. Karin Smirnoff planerar också att följa upp hur det går för dem i en fristående fortsättning, där handlingen är förlagd till nutid.
Arbetsnamnet är "Fläsktorpeden".
Det tunga ämnet till trots är den råa humorn närvarande i "Sockerormen". Det är lika osentimentalt som i Smirnoffs tidigare böcker, men i det ordknappa skymtar en lekfullhet. Det behövs när man ska skriva om ett så svårt ämne, menar hon.
– Om det ska bli uthärdligt och läsbart och en berättelse som man kan bära med sig då måste man använda sig av humor och distans.
Skrivandet har varit jobbigt, tillstår hon. Men hon vinnlade sig om att göra Agnes stark. Och trots övergreppen lever barnen vidare i något slags normalitet.
– Om man tänker sig barn i krig, då är det leken som räddar dem. Svenska sjukhus när de införde lekterapin på femtiotalet var en revolution i hur barn läkte. Innan dess låg de på vuxenavdelningar stilla i en säng och fick inte träffa sina föräldrar, säger Karin Smirnoff.
Livsavgörande kreativitet
Hon ville inte att barnen skulle bli enbart offer, eftersom "ett offer är kraftlöst, ett offer har inga vapen". Även om deras liv inte kommer att vara enkla har de en källa till kraft. För Agnes blir fantasin, musiken och vänskapen räddningen.
Liksom i Karin Smirnoffs andra böcker blir också kreativiteten livsavgörande, som den har varit för henne själv.
– Att skapa är att undersöka och att undersöka är att försöka förstå sig på saker. Och när man förstår har man en chans att ändra sitt liv, eller ta sig ur något eller ta sig in i något. Utan den kreativiteten tror jag att man står sig rätt slätt i livet.