När Douglas Stuart var en liten pojke lärde hans mamma honom att sticka. Det var ett sätt att sysselsätta honom, eftersom han ofta satt hemma ensam. Men Douglas Stuart utvecklade också strategier för att att hjälpa sin mor, som led av alkoholism under hela hans uppväxt.

– Lika mycket som hon försökte sysselsätta mig försökte jag att sysselsätta henne. Ett av de sätt jag kom på för att hålla henne hemma i säkerhet, och få drickandet att upphöra, var att prata med henne. Jag låtsades att jag skrev hennes memoarer och hon berättade historier för mig ur sitt liv, säger Douglas Stuart, som då var 7–8 år.

Inte förrän i vuxen ålder insåg han att fröet till en författarkarriär kanske började gro där. Nu har Douglas Stuart skrivit "Shuggie Bain" om den såriga och samtidigt enorma kärleken mellan en liten pojke och hans missbrukande mamma.

Sökte tillhörighet

Boken refuserades 32 gånger – de amerikanska redaktörerna trodde inte att den fattiga skotska familjen skulle locka några läsare. Men Douglas Stuart ändrade inte ett ord i romanen, som är inspirerad av hans barndomstrauma. Den följer Agnes kamp i ett dammigt och fattigt gruvsamhälle, där arbetslösheten är skyhög.

– Om det hade varit en medelklassberättelse skulle kanske en familj på en gata ha det lite tufft. Men här handlar det om många människor som tillsammans går igenom tuffa tider, och hur de hanterar det, säger Douglas Stuart, på telefon från New York.

Där har han levt i 20 år, ditlockad av ett arbete inom modeindustrin. Hans intresse för böcker vaknade i tonåren men akademiska studier kändes avlägsna – han var den första i sin familj som ens gick ut gymnasiet. Hans familj har varit handelsmän i generationer.

– Därför blev jag intresserad av textilier, som är en väldigt ädel, pragmatisk och skotsk bransch. Vi gör tyg – whisky och tyg – i Skottland, säger Douglas Stuart och skrattar.

I tio år skrev han på sin debutbok, driven av hemlängtan till Glasgow. Han ville också skriva fram den tillhörighet som han miste vid 16 års ålder, då hans mor dog på grund av alkoholismen.

– När du förlorar dina föräldrar faller du ut ur samhället lite grann. För familjen definierar vilka vi är, och förankrar oss. Jag har känt mig ensam och utan band i hela mitt liv, och kanaliserar alltid det i mitt skrivande, säger han.

Radikal snällhet

Skrivandet gav också Douglas Stuart större empati och förståelse för sin mammas kamp. Agnes i "Shuggie Bain" är stolt, och strävar efter något bättre, men utnyttjas av våldsamma män och döms snabbt ut av grannfruar för att "hon tror att hon är något".

Domen mot ensamstående kvinnor är hård, menar Stuart.

– Om män i samhällen med stora alkoholproblem dricker mycket förlåter vi dem, och säger ”det är så män är”. När kvinnor har samma problem blir vi äcklade, och kan inte hantera det. Det är en extremt ensam plats för missbrukaren, och deras barn.

Lille Shuggies ensamhet förstärks också av tidig, homofob mobbning, för att han anses vara för feminin. Han försöker lära sig att gå manligt, och rabblar fotbollsresultat, som om ritualen kunde få honom att passa in. Shuggies väg till självkänsla är lång. Men trots den våldsamma miljön förhärdas han aldrig.

– Jag inspireras alltid av ömsinta själar på karga platser. Särskilt ömsinta unga män. För att vara mjuk och snäll i ett machosamhälle kan ibland vara en radikalt modig och kärleksfull handling.

Största kärleken

"Shuggie Bain" visar hur fattigdomen låser in människor, och lämnar dem i sticket. Men i det skitiga och våldsamma finns också humor. Eller kanske snarare mänsklighet, funderar Douglas Stuart. Han ser boken som en ofiltrerad och naken berättelse om mänsklighetens motsägelser:

– Inom våld finns ömhet, inom ömhet finns övergrepp, inom sorg finns humor och inom humor finns våld. Det är vad det innebär att leva livet helt ofiltrerat och att inte ha den bekvämlighet som pengar ger.

I den miljön är mamman solen i Shuggies universum. Det speglar barnets ovillkorliga kärlek till en skadad förälder. Men hoppet och kärleken är också en superkraft han har, tycker Douglas Stuart – som själv bär med sig samma starka kärlek till sin mamma.

– Man kan vara underbar och levande, men också skadad. En anledning att jag skrev boken var för att jag ville återknyta till mammas minne. Hon är den största kärleken i mitt liv, även nu, 33 år senare.