Som en sista utpost på en väg som inte leder någonstans, där ligger Ödesmark, det fiktiva samhälle som Stina Jackson skriver om i sin andra roman. Men myrmarkerna, tallskogarna och de svartögda sjöarna är alla verkliga bilder från författarens barndom.
– Platsen där vi har växt upp präglar oss för livet, och den lever så starkt i mig, säger hon på telefon från sitt hem i Denver.
Hon flyttade till USA för snart 14 år sedan, för att vara med sin man som hon träffade på nätet. Men hon bär ständigt norra Västerbotten inom sig och använder distansen som ett bränsle: i debutboken "Silvervägen" återvände hon till regionen och hyllades sedan som en av Sveriges mest intressanta nya spänningsförfattare.
Att ha lämnat ursprungsplatsen upplever hon dock fortfarande som ett öppet sår.
– Det är en saknad man lever med. Men när man inte har sin familj runt omkring sig hittar man sig själv väldigt mycket, man blir stark och vågar ta ut svängarna mer, säger 37-åringen på telefon från Denver.
Längtar bort
Egentligen skulle hon ha varit i Sverige med sin nya bok nu, men coronaviruset satte stopp för det. Hennes vardag har dock inte ändrats nämnvärt av restriktionerna: hon och hennes man arbetar sedan länge hemma i varsitt rum.
– Vi brukar träffas i köket och prata om våra dagar.
Stina Jackson hoppade av juristlinjen för att skriva. Men debutbokens framgång gör henne nervös – förväntningarna är större nu. Hon visste i alla fall tidigt att hon ville berätta om Liv, som blir mamma ung och fastnar hos sin enstörige pappa Vidar. De två och hennes tonårsson Simon lever ihop i pappans gamla ödsliga hus.
– Hon har längtat efter ett annat slags liv, och relationen till hennes far är ett slags medberoende. Egentligen längtar hon mer efter självständighet än en annan plats och hon måste komma bort för att hitta den – eller hon känner så, men det är inte nödvändigtvis sant, säger Stina Jackson.
Vidar är rik – och det gör trion sårbar: det lilla samhället viskar om pengarna och den ensamma familjen anses vara ett lätt byte.
Gillar true crime
Kriminallitteraturen är en tacksam plats för att utforska kampen mellan ljus och mörker i människan, tycker Stina Jackson, som inspireras av true crime.
– Jag är intresserad av människans psyke, och vad som får människor att göra sådana här saker, säger hon.
Hon tror att vem som helst kan begå våldsamma handlingar, under vissa omständigheter. I "Ödesmark" förs våldet och misären över mellan generationerna. Men också kärleken. Föräldraskapet kan få oss att vilja bli bättre, konstaterar Stina Jackson, som liksom i "Silvervägen" skildrar en kärleksfull pappa. Liam är ung och hamnar snett, men den största glädjen i hans liv är hans dotter.
För Liv är känslorna till pappan konfliktfyllda. Hon försöker fly, med hjälp av okända män och en självskadande sexualitet. Relationerna är såriga, och nästan alla är ensamma, också rent fysiskt: husen står glest.
– Ensamheten är ganska utbredd i glesbygden. Men samtidigt känner människor varandra. Det finns en gemenskap som man inte har i städerna.
Glesbygdens ansikten
Själv har Stina Jackson aldrig hittat samma tillhörighetskänsla i Denver som i Skellefteå, trots alla år där.
– Jag är nog ganska ensam. Det är svårare att bygga vänskap i USA, säger hon och tycker att klichén att amerikaner är bättre på ytliga relationer stämmer.
Hon känner sig hemma i skogarna, med årstidernas tydliga skiftningar – men också i arbetarmiljöerna som hon återkommer till i sina böcker. Precis som Liv har hon till exempel arbetat på en bensinmack.
Stina Jackson är inte rädd för att teckna glesbygdens mörkare, svårare sidor.
– Städer får skildras på alla möjliga sätt, staden kan vara rännsten, lyx eller romantik. Så glesbygden förtjänar att också få visa olika ansikten. Och det känns som att landsbygden har levt stark i litteraturen den senaste tiden.