Om det inte vore för covid-19 skulle allt ha skett live i Korpilombolo kyrka – det kommer så småningom att ske, troligen i höst. Kompositören och organisten Arno Waschk ska sitta i kyrkan och spela sin musik.
– Männen skulle möta kvinnornas upplevelser, de skulle gå genom männens kroppar. Men alla är i riskgrupp, vi bestämde oss för att göra ett annat verk av det, alla ville verkligen göra något, säger Markus Öhrn som valde att spela in männen när de läste kvinnornas berättelser.
Först skulle biktbåset stå i Korpilombolo kyrka, men när även det stred mot coronarestriktionerna bestämde sig Markus Öhrn för att göra en installation ute på isen i Luleå. "Bikt" får nu avsluta den hyllade Luleåbiennalen, som genomförts trots pandemins alla begränsningar, i sig en manifestation av konstens betydelse, framhåller han.
Intervjuerna till hans eget verk gjordes i somras av poeten David Väyrynen. Förutsättningslöst lät han nio kvinnor, födda mellan 1937 och 1950, från en by i Tornedalen, berätta om sina liv. Att han tidigare, med intonation som en laestadiansk präst, hade gjort lokal succé med sin läsning ur den egna diktsamling "Marken", bidrog till att skapa förtroende.
Kärnfulla repliker
Ur de långa intervjuerna vaskade David Väyrynen fram kärnfulla repliker utan att göra om språket eller dialekten.
– Jag hade ju också en stereotyp bild av vad Tornedalskvinnan ska berätta om, men så visade det sig förstås att de är nio individer. Samtidigt delar de det här att "männen tror att de styr, men vi styr. Vi vet att även om de tror att de styr så är det vi som har kontakten med det viktiga och riktiga", säger Markus Öhrn.
– I dag glömmer man ofta de här gamla perspektiven, man ser kvinnorna som offer för patriarkatet per definition. Det har de också varit, jag menar inte att man ska tillbaka till 1950-talets Tornedalen. Men det finns något intressant i att lyssna på deras perspektiv, hur det var det för dem, och vad kan vi lära från deras strategier?
"Bikt" kan ses som en fortsättning på det "mormorsverk" som han gjorde med italienska hemmafruar för fem år sedan. Innan hans tornedalska mormor Eva-Britt Niemi dog frågade Markus Öhrn henne om det var något som hon hade velat göra annorlunda. Svaret – mer destruktiva och galna saker, att hon hade velat leva ut de egna begären på ett annat sätt – gav Markus Öhrn idén till en performance som han gjorde på teaterfestivalen i italienska Santarcangelo tillsammans med 16 av byns äldre hemmafruar.
Slog sönder bil
Som gruppen "Azdoras" fick de leva ut och iscensätta det som Eva-Britt Niemi hade önskat i ett slags black-metalinspirerad performance där de bland annat gjorde hårdrockstecknet och slog sönder en bil med basebollträ. Verket gjordes på flera ställen under fyra år och kom att påverka kvinnornas liv, berättar Markus Öhrn.
– Strukturen i deras familjer har förändrats, deras barnbarn tycker att de är coola. Deras män är lite svartsjuka för att de är med i alla tidningsartiklar och även i Santarcangelo har något hänt.
När han för snart tre år sedan lämnade Berlin för Tornedalen flyttade han samtidigt den experimentella och utforskande teaterscenen Institutet från Malmö till den gamla byskolan i Vitsaniemi. Dit tog han också "Azdoras" som våren 2019 gjorde en sista performance vid Torneälven och hade särskilda workshops, inklusive pastabakning, med tornedalska kvinnor.
– De öppnade för det här "Bikt"-projektet, säger Markus Öhrn och berättar lite om den lokala betydelsen av den nya installationen.
"Hård livsfilosofi"
– Även om männen känner till de här historierna redan så betyder det något att få stå och säga dem. Det behöver inte vara så spektakulära saker, det tycker jag David har gjort så fint, men det här är kvinnor som vuxit upp i en miljö där de har anammat en livsfilosofi som är ganska hård: "jag klagar inte, det här mitt liv!".
Luleåbiennalen avslutas söndag 14 februari. "Bikt" ställs ut på isen nedanför Residensgatan i Luleå.