Redan ordentligt hajpad i förhandsskriverier kommer nu äntligen dramaserien "Tunna blå linjen". Och vi kan direkt slå fast att denna Cilla Jackert-signerade serie verkligen lever upp till förväntningarna. Det är en av de bästa svenska tv-serierna på många år och dessutom ännu ett välkommet bevis på varför public service-tv behövs.
"Tunna blå linjen" (begreppet syftar på att polisen är den linje som står mellan samhället och totalt kaos) må handla om poliser i Malmö, men det vore fel att kalla den för polisserie eller kriminalserie. Detta är ett drama som råkar handla om poliser, om hur jobbet påverkar privatlivet och vice versa. Det handlar inte om biljakter och skottlossningar, utan om smågruff, butiksrån, gängbrottslighet, självmord, våldtäkter, misshandel i hemmen, övergivna barn. Allt är skildrat med en nervig handkamera som stundtals ger en dokumentär prägel – det känns som en nedtonad svensk variant av klassiska tv-serien "Hill Street Blues" ("Spanarna på Hill Street"). Här finns till och med en morgonmöteshälsning som påminner om den seriens klassiska "hey, take it easy out there".
Huvudperson är Sara (Amanda Jansson), en ung, kristen kvinna som flyttat ner från Norrland för att jobba som polis i Malmö. Hennes partner i bilen är Magnus (Oscar Töringe), en mer ärrad och betydligt mer cynisk veteran, som kritiserar Sara för att hon engagerar sig känslomässigt i de brottsoffer de möter. Men trots detta dras de till varandra.
En annan huvudperson är Leah (Gizem Erdogan), judinna vars hjärta slår för rättvisa, inte minst när det gäller klass- och rasmotsättningar, vilket sätter henne i konflikt med rasister både inom och utom polisen. Den fjärde huvudpersonen är Jesse (Per Lasson), som ligger i skilsmässa, bor i en husbil och förtvivlat försöker ha en normal kontakt med sin tonårsdotter.
Kring de här fyra möter vi ett virrvarr av andra personer, från brottsoffer till kaxiga ungdomar, från välmenande politiker till nazister. Just kring de sistnämnda uppstår det våldsam turbulens när poliserna tvingas skydda dem under en demonstration. Ett intressant grepp är dessutom att då och då låta sociala medier-kommentarer fladdra förbi, med dess ofta överdrivna eller osanna tolkningar av vad som har hänt.
Välspelad rakt igenom med många (hittills) relativt okända skådespelare och med en story som är spännande och engagerande. "Tunna blå linjen" känns som en mycket realistisk skildring av polisarbete och av den påverkan det har på dem som utför det. Det känns som om de här tio avsnitten har berättat färdigt om de här personerna men om det skulle bli en andra säsong är den mycket välkommen.