Det kan sägas direkt så slipper ni undra: Nej, "Belgravia" är ingen ny "Downton Abbey". Men det ska också nämnas att de gemensamma beröringspunkterna är många, och den främsta är förstås att Julian Fellowes, kostymdramernas okrönte konung, ligger bakom båda serierna.

"Belgravia" tar avstamp i händelser vid en överdådig bal i Bryssel år 1815, bara timmar före slaget vid Waterloo där Napoleon slutligen besegrades. Händelserna vid balen får ödesdigra konsekvenser för flera familjer i Londons övre samhällsskikt. 25 år efter balen kämpar familjerna, i synnerhet två äldre kvinnor, fortfarande med det mörker som blev konsekvensen. Hemligheter som har legat begravda i flera decennier kommer plötsligt upp till ytan i den lyxiga nybyggda stadsdelen Belgravia där pengar och status är allt.

Men även om de båda serierna tangerar varandra finns det också en rad skillnader. Där "Downton Abbey" grävde djupare i dåtidens klassmotsättningar uppehåller sig "Belgravia" till största delen vid den privilegierade överklassens egna motsättningar och utmaningar. Och där själva byggnaden i "Downton" utgjorde ett slags grundsten i serien och nästan blev en egen rollfigur låter "Belgravia" stadsdelen som har givit serien sitt namn bara vila som en fond i bakgrunden. Persongalleriet är också långt mer begränsat och själva historien är definitivt inte uppbyggd för att fortsätta i ytterligare tusen säsonger. "Belgravia" är en miniserie och därmed blir berättandet förstås mer kompakt.

Castingen i Fellowes filmer och serier brukar vara utan anmärkning, så även denna gång. Ett par skådespelarprestationer sticker ut, såsom Harriet Walters briljanta, stoiska Lady Brockenhurst och Tamsin Griegs plågade Anne Trenchard. De två kvinnornas återhållna sorg och interna relation hör till det mest intressanta med serien.

Det är i den relationen Fellowes gräver djupast, i övrigt är "Belgravia" inte direkt en djupdykning. Men det är svårt att bli uttråkad, och serien får ändå anses vara ett kostymdrama som är mer än bara ögongodis.