Det är inte känt om medlemmarna av det engelska kungahuset tittar på "The crown". Men troligtvis gör de det, och de lär i så fall inte särskilt uppskatta denna den fjärde serieomgången. Den framställer nämligen alla som iskalla, beräknande och empatilösa personer, som får oss som tittar att känna att den sympati som man trots allt stundtals kunnat känna för dem under de tidigare tre säsongerna nu snarare förbyts i ilska.
Serien har varit högintressant – den levererar en god lektion i brittisk nutidshistoria och är dessutom snygg och påkostad. En del händelser har vi blivit påminda om, en del har i alla fall vi icke-britter inte haft en aning om. Kombinerat med skildringen av kungafamiljen och alla dess intriger har skaparen Peter Morgan bjudit på högklassig underhållning.
Säsong fyra ägnas till största delen åt prinsessan Diana, men också åt Margaret Thatcher. När det gäller den sistnämnda är Gillian Anderson helt fel i rollen, hon ser ut som en karikatyr av Thatcher vilket kanske inte hade varit fel om man ägnat tid åt till exempel den stora gruvstrejken.
Men mest handlar dessa tio avsnitt om hur 18-åriga Diana Spencer i princip luras in i kungafamiljen för att vara en avelsko, eftersom man behöver en tronarvinge, samtidigt som hennes make, prins Charles, fortsätter sin offentliga otrohetsaffär med den gifta Camilla Parker Bowles. Situationen blir snabbt omöjlig för Diana, men hon får ingen hjälp av någon i kungafamiljen. Hon lämnas ensam och när hon försöker nå någon är de alltid oanträffbara. Att hon dessutom genom sin charm blir populär världen över ses inte heller med blida ögon av någon.
Visst, detta är en partsinlaga, kungafamiljen har säkert en annan bild. Men allt det vi tidigare har läst och sett om hur Diana behandlades gör att jag tror att Morgans bild ligger närmast sanningen. Stundtals känns det som en psykologisk rysare där det tar emot att bevittna vilka nya förödmjukelser den unga kvinnan ska utsättas för.
En femte säsong ska spelas in under 2021.
