En italiensk specialstyrka gör ett tillslag mot den källare där en boss inom den kalabriska maffian 'Ndranghetan lever på flykt – och gör där en oväntad upptäckt. En madonnastaty som gråter mänskligt blod. En aldrig sinande ström av den klibbiga vätskan rinner konstant nedför kinderna på den billiga plaststatyn.

Men trots avstampet i polistillslaget är det här långt ifrån en klassisk maffiaserie som "Gomorra" eller "ZeroZeroZero". Snarare en existentiell historia om en grupp människor som ställs inför ett fenomen som saknar rationell förklaring. Kanske ett mirakel. Har den gråtande madonnan kanske ett budskap till oss?

Seriens åtta avsnitt följer ett antal personer som på ett eller annat sätt påverkas av fyndet. Här finns en icke-troende italiensk premiärminister, som mitt i en tuff folkomröstning om landets eu-medlemskap tvingas ta itu med ett möjligt mirakel, och hans frustrerade fru, som provoceras av sin strikt troende barnflickas stumma fördömande. Här finns också en nedgången präst, som lurar församlingens äldre kvinnor på deras besparingar för att spela bort dem i slitna spelhallar.

"Miraklet" är den italienske författaren Niccolò Ammanitis regidebut, och han har även varit delaktig i att skriva manuset. Ammaniti ingick i början av sin karriär i gruppen "De unga kannibalerna" – en samling unga författare som ville göra upp med landets äldre ikoner – och hans romaner skildrar den sjaskigare skuggsidan av det italienska samhället.

Detsamma gäller "Miraklet" – där en alltmer surrealistisk stämning griper tag i åskådaren och den aldrig sinande strömmen av blod som rinner ur ögonen på madonnastatyn känns allt klibbigare.

"Miraklet" är inget för den som är ute efter bullriga italienska familjemiddagar eller förföriska skildringar av lata eftermiddagar under cypresserna i Toscana. Snarare en tv-serie som såväl tematiskt som utförandemässigt ofta prövar tittaren. Men det är en prövning som är väl värd mödan.