När filmen "Christiane F – Vi barn från Bahnhof Zoo" kom 1981 blev den en sensation. Den verklighetsbaserade berättelsen om tonårstjejen Christiane som redan som 13-åring injicerade heroin och prostituerade sig för att bekosta sitt missbruk var mörk, skitig och rå. Järnvägsstationen Bahnhof Zoo i centrala Berlin blev i ett slag världskänd som ett fruktat centrum för drogmissbruk och prostitution.

Nu har berättelsen blivit en tv-serie, som utspelas 1976. Rollfigurer har tillkommit eller försvunnit, men centralgestalt är fortfarande 13-åriga Christiane. Ett ständigt bråk mellan föräldrarna driver henne ut på nätterna och hon blir vän med ett gäng ungdomar som av olika anledningar driver runt i Berlin. Diskoteket Sound blir stället där de träffas och tar ”lätta” droger, knutpunkten Bahnhof Zoo blir stället där de injicerar heroin på toaletterna och närliggande gatan Kurfürstenstrasse blir stället där de prostituerar sig.

Filmversionen av "Vi barn från Bahnhof Zoo" drabbade hårt. Jag vet inte varför denna nya tv-variant inte drabbar på samma sätt, trots att den är tekniskt välgjord. Om Uli Edels film var ett knytnävsslag i magen är den här serien en lätt örfil som inte lämnar några märken. Det är svårt att engagera sig i rollfigurerna och leva sig in in i vad det är som driver dem in i destruktiviteten. Det känns mera som om de börjar injicera heroin för att de inte har någonting annat att göra.

Men tekniskt sett är det välgjort, med några snyggt iscensatta drömsekvenser, och inte minst Jana McKinnon (som spelar Christiane F) är bra. Det finns, av naturliga skäl, inte så mycket humor i serien, förutom den scen där en av huvudpersonerna har tagit sig in backstage på en David Bowie-konsert och när han står vid urinoaren på herrtoaletten och tittar upp ser att mannen som står bredvid honom är – David Bowie.