Tv-recension: Kärlek i strålande sol

Vad hände egentligen med Nina och Calle mellan säsong ett och två av "Vår tid är nu"? Säsong ett slutade med att Nina försökt begå självmord och var gift med Erik. Säsong två började med att Nina och Calle åter var ett par och drev restaurangen tillsammans. Ett abrupt hopp på flera år.

Så varför inte berätta om hur seriens unga kärlekspar åter blev älskande, resonerade upphovsmakarna, och skrev fyra nya avsnitt som utspelas under midsommarhelgen och en tid därefter sommaren 1951. Att detta blir julens mest betittade och omtyckta program hyser jag inget som helst tvivel om. Är det något vi behöver i denna minst sagt dystra och deprimerande tid är det en kärlekshistoria som utspelas i strålande sommarsol i en betagande vacker miljö, och där det visserligen finns känslosamma konflikter, men där dessa konflikter ligger ljusår från de tider vi befinner oss i.

Familjen Löwander bestämmer sig för att åter öppna sin sommarrestaurang på en ö i skärgården. All personal, inklusive Calle och kökschefen Backe, följer med eftersom restaurangen inne i staden stängs för säsongen. Samtidigt ska Nina vila upp sig efter självmordsförsöket, och hon och mamma Helga bosätter sig i sommarhuset som ligger på samma ö. Det dröjer inte länge förrän Calle och Nina upptäcker varandra, och trots att de försöker lägga band på känslorna (de är trots allt gifta på var sitt håll) kommer det en midsommarfest där saker ställs på sin spets med konsekvenser för många människor.

Oklanderligt välgjord (det går inte att misslyckas med svensk midsommar), och med skådespelare som sedan många år funnit sig väl på plats i sina roller är detta fyra serieavsnitt som det är omöjligt att inte tycka om (i alla fall om man följt ”Vår tid är nu” under åren). Karaktärer som avlidit under säsongerna tre och fyra gör välkommen comeback och relationen mellan Calle och Nina intensifieras – man förstår att de inte kan leva utan varandra. Det finns en sidohistoria om Maggan och hennes förälskelse i en ny servitris som berättelsen kunde varit utan, den känns påklistrad, och det blir lite väl mycket buskis när Backe ska introduceras i ett fjantigt ordenssällskap ute på ön.

Men det är minimala invändningar. ”Vår tid är nu 1951” (ska man kalla den säsong 1,5?) är oerhört sevärd tv-underhållning och en form av nostalgi som inte minst nu känns dubbelt välkommen.