Det känns väldigt svårt att skriva om den här fyra timmar långa dokumentärserien om hur Woody Allen beskylls för sexuella övergrepp mot sin dotter Dylan och om den decennielånga konflikt detta ledde till. För samtidigt som den är mycket stark och kommer med nya uppgifter som pekar mot att övergreppen verkligen skedde, är den oerhört manipulativ.
Den är på många sätt ett typexempel på hur filmare med en agenda med sådant som bildval och musik kan styra budskapet exakt dit de själva vill. Det som skulle kunna vara en helt normal stillbild eller filmsnutt föreställande en pappa och hans dotter bäddas här in i en känsla av ett pågående övergrepp.
Fakta är att Woody Allen 1992 beskylldes för att ha utnyttjat sin då 7-åriga dotter Dylan sexuellt. Han har alltid förnekat detta. Samtidigt uppdagades det att Allen hade ett förhållande med särbon Mia Farrows dotter Soon-Yi. Det ledde till en mediestorm och anklagelser från båda håll (Allen beskyllde Farrow för att ha manipulerat Dylan till anklagelserna). Det blev också en domstolsstrid om vårdnaden om barnen, som Allen förlorade. När metoo-rörelsen drog i gång aktualiserades fallet igen, mycket tack vare sonen Ronan Farrows artiklar. Allen är nu så misskrediterad att man lugnt kan säga att hans långa karriär i princip är över.
Kirby Dick och Amy Ziering har tidigare gjort andra filmer om sexuella övergrepp mot barn och deras film står till 100 procent på Dylans och mammans sida. Filmen varvar långa intervjuer med Dylan, som står fast vid sin historia, med intervjuer med Mia Farrow, vänner till henne och personer från rättsväsendet, som i de flesta fall tror på Dylan. Filmen innehåller också en mängd klipp från dels egengjorda hemmafilmer, arkivmaterial från nyhetssändningar samt bitar ur Allens filmer, där det belyses hur han genom åren har skildrat kärleksaffärer mellan äldre män och unga kvinnor. Mest förödande för honom är Mia Farrows videosamtal med Dylan om övergreppen och de bandade telefonsamtalen mellan Mia och Allen, där han framstår som obehagligt iskall. Å andra sidan finns det de som menar att Dylan i videoupptagningen säger något som mamman har instruerat henne att säga.
Jag är kluven till serien. Fortfarande står ord mot ord, det är mycket möjligt att Allen verkligen är skyldig, men filmskaparna väljer hela tiden att tolka allting till Farrows fördel (de skådespelare som backar upp Allen sägs göra detta som en del i en medveten pr-kampanj, de som tar avstånd från honom sägs göra detta av egen fri vilja och så vidare). "Allen vs Farrow" är absolut värd att se, men gör det med en tanke på hur lätt det är att manipulera med film.