"Tribes of Europa" utspelas i en estetiskt eklektisk framtid, där nationalstaterna har brutit samman. Folk lever utspridda i stammar med tillhörande image i en skala som spänner från "medeltida" till "Mad Max".

I gröna-vågen-stammen Origines lever man av naturen och klär sig gärna i gycklarmantel och cowboyhatt. Efter den mystiska globala blackouten 2029 håller sig de flesta på sin kant. Förutom krigarstammen Crows, som är på blodigt och expansivt humör.

Det ska inte minst Origines-syskonen Liv, Kiano och Elja bli varse. När ett högteknologiskt flygplan kraschlandar i deras skog och en mystisk svart kub hamnar i Eljas händer får crow-krigarna upp vittringen. En folkrensning senare är syskonen spridda för vinden.

"Tribes of Europa" är en inte särskilt subtil kritik av brexit (här finns också ett vagt men tydligen mycket farligt "hot från öst" som lurar). Skaparen Philip Koch har nog kollat en del på "Game of thrones" när han knåpade ihop historien samt helt oblygt låtit sig inspireras av "The hunger games" till systern Livs story, valfritt Steven Spielberg-äventyr till lillebror Eljas och lite olika 1980-tals sci-fi-klassiker till storebrorsan Kianos öde.

Alla uppför sig ologiskt, inget känns riktigt på djupet och klumpiga repliker är mer regel än undantag. Inte minst de onda crows svarta ögonsminkning är distraherande, det går inte att sluta tänka på hur dessa stenhårda krigare med kamikaze-inställning till livet alltså står med en sminksvamp varje morgon för att fixa den rätta mördarmaskinslooken.

Det är kort sagt svårt att ta den här kitschiga europuddingen på allvar.

Men om man inte tar den på allvar då? Jo, då kan man ha riktigt kul när man tittar – och det blir nästan märkligt svårt att sluta. Produktionen känns mycket påkostad och fotot är snyggt. Och man vill ju ändå se vad som händer när den superonda crow-lorden Varvara och hennes manliga sexslavar går på bdsm-klubb. Man vill veta vad den åtråvärda högteknologiska kuben egentligen är för något och ju mer man får se av det ödelagda Europa, desto mer nyfiken blir man denna fragmentiserade värld.

De sex avsnitten segar tyvärr i vissa delar, vilket känns provocerande när så mycket återstår att få veta när serien är slut. Man har som tittare bara precis börjat bry sig om syskontrion på riktigt vid det laget så det gäller nog för Netflix att smida snabbt för att publiken inte ska tappa intresset.