Våldtäkt. Finns det något ämne som väcker så mycket starka känslor? Bara ordet väcker obehag. Så när man får en tv-serie framför sig och får höra att den handlar om just våldtäkt är det lätt att man drar en djup suck innan man trycker på play: "Okej, det här kommer att bli tungt och jobbigt".

Och "I may destroy you" är både tung och jobbig, men inte enbart, och kanske inte som man har väntat sig. Handlingen kretsar kring Londonbon Arabella. Hon är ung och cool och har precis slagit igenom som författare och sociala medier-profil. Hon har dessutom ett gäng roliga kompisar och en kille i Italien. Livet är helt enkelt ganska bra.

Men dagen efter en riktigt stökig utekväll känns något fel. Hon har minnesluckor, ett jack i pannan och fragmentariska minnesbilder av något obehagligt. Undan för undan går det upp för henne att hon antagligen har blivit drogad och våldtagen.

Hennes jakt efter upprättelse och sanningen om vad som egentligen har hänt bildar ramen för den här berättelsen, men seriens skapare och huvudrollsinnehavare Michaela Coel har större ambitioner än så. Det här är främst en historia om hur händelsen får henne att ompröva sitt författarskap, sin familjebakgrund och hela sin identitet. Om hur hon för första gången börjar tänka på sig själv som kvinna. Innan var hon mest upptagen med att vara ung, svart och fattig.

Michaela Coel har verkliga erfarenheter av ett övergrepp liknande det hon skildrar i serien, och hon väver in många svåra frågor i berättelsen. Som hur man egentligen bearbetar ett trauma som man inte kommer ihåg. Arabella och hennes kompisar hamnar också i flera gränsfallssituationer. Som när en kille drar av kondomen halvvägs in i ett samlag utan att säga något. Eller när hennes kompis har en trekant med två snubbar som påstår att de inte känner varandra, men som efteråt visar sig vara kompisar. Räknas sådant som övergrepp? Som åskådare brottas man med frågorna lika mycket som rollfigurerna gör.

Samtidigt finns det en befriande dråplighet och galghumor över alltihopa. Visst, det handlar om sexuella övergrepp, eller i alla fall situationer i något slags gråzon, men Coel låter scenerna vara både absurda och fåniga, ibland till och med punchlines i skämt. Och hon har modet och fingertoppskänslan för att få det att funka. Paradoxalt nog gör humorn att scenerna känns både lättare att ta till sig och mer obehagligt verklighetstrogna än hur övergrepp annars brukar skildras i film och tv-serier.