I slutet av Netflixseriens första säsong kändes det som att Tony (Ricky Gervais) hade börjat acceptera den älskade hustrun Lisas död i cancer.

När säsong två börjar har han återgått till att vara bitter, strör elakheter omkring sig och tillbringar sin tid i hemmet med att bli berusad och titta på de filmer som han och Lisa spelade in. Allt från deras lyckliga liv tillsammans till hennes tid som döende på sjukhuset.

Han törs fortfarande inte riktigt erkänna sina känslor för sjuksköterskan som sköter hans demente far men blir svartsjuk när han märker att en annan man lägger an på henne. Och han har långa samtal med Anne (Penelope Wilton) på kyrkogården där hon sitter på en bänk vid sin makes grav.

Ämnen som död, uppbrott och förlust genomsyrar hela serien, men ofta med Gervais mycket svarta humor i förgrunden. Ett bra exempel är den intervju som Tony gör för lokaltidningen med en gammal kvinna på ett ålderdomshem – hennes sylvassa, bittra och kolsvarta svar får mig att skratta högt samtidigt som jag får en klump i magen.

Om den tonen hade kunnat bibehållas rakt igenom skulle ”After Life 2” ha varit en höjdare. Men tyvärr blir det efter hand alltmer sentimentalt och samtidigt som Tony börjar mjukna upp blir svärtan mindre påtaglig och därmed blir humorn mindre rolig.

Det är absolut inte så att ”After life” är dålig och Ricky Gervais har aldrig varit bättre som skådespelare än han är här. Det är en underhållande serie, och denna avslutning (för det är det väl, det behövs ingen säsong tre) knyter ihop alla trådar. Jag förstår att Gervais vill utvecklas, men vi är nog många som med saknad ser tillbaka på pinsamhetshumorn i ”The office”.