Peck, som tidigare har regisserat bland annat dokumentären ”I am not your negro”, har tagit seriens namn från Sven Lindqvists bok ”Utrota varenda jävel”. Lindqvist, som avled härom året, står också som en av seriens skapare och han förekommer några gånger i stillbilder.

För till skillnad från de flesta andra liknande dokumentärfilmer består den här inte av en mängd talking heads (de förekommer, men sparsamt). I stället leder oss Peck fram och tillbaka genom alla århundraden, resonerar på ett personligt sätt kring våld och övergrepp och binder samman det som hände för länge sedan med det som händer nu.

Om hur imperialismen behöver krig, hur detta kräver mer och tyngre vapen, hur detta leder till mera krig, som kräver tyngre vapen och så vidare. Om hur rasismen utvecklades sedan européerna landsteg i Sydamerika och att man menade att de som bodde i Afrika var ännu mer lågt stående och därför kunde behandlas som djur. Och så vidare och så vidare.

Han redogör för hur nazisterna egentligen var sist med folkmord och koncentrationsläger, eftersom en rad europeiska stater, inte minst Belgien, långt tidigare satsat på folkmord för att gynna sin ekonomi. Den lista som rullas upp över det som under historiens gång är att betrakta som just folkmord är skrämmande lång.

Raoul Peck bildsätter på en mängd olika sätt. Stillbilder, journalfilmer, hemmafilmer från den egna uppväxten, klipp ur filmer som ”Apocalypse now”, ”King Kong”, ”Den siste samurajen” och ”Gangs of New York”. I bakgrunden finns hela tiden den bok som inspirerade till ”Apocalypse now”, Joseph Conrads ”Mörkrets hjärta”.

Det som inte fungerar är de nyinspelade scenerna med Josh Hartnett som en sorts det vita våldets vålnad som vandrar genom decennierna. Det känns mest förvirrande.

Men i stort är detta en mycket bra och sevärd dokumentärserie. Den är stundtals plågsam, inte bara genom det vi ser utan också genom det som sägs, men det är också en oerhört viktig skildring som vi alla bör ta till oss.