Hur många gånger går det att suga ut någonting nytt ur Sherlock Holmes?
Allt sedan det tidiga 1900-talet har det gjorts minst ett 60-tal olika filmer och tv-serier. Mästerdetektiven på 221B Baker Street har bekämpat vampyrer och Jack Uppskäraren, han har varit tecknad Disney-figur och i händerna på Robert Downey Jr slog han ner sina motståndare på löpande band. Häromåret såg vi honom i Benedict Cumberbatchs hyllade tolkning.
Och nu är det dags igen – för den mest utflippade Sherlock Holmes-historien någonsin. Om man nu kan kalla det för en Holmes-historia? Huvudpersonerna är fyra fattiga ungdomar som bor i Londons mest påvra kvarter. De blir anmodade av doktor John Watson att hjälpa till med ett fall. Varför han har valt just dessa fyra kommer gradvis fram. De får sällskap av drottning Victorias blödarsjuke son Leopold (!), som vill känna på hur det är att vara ute i den riktiga världen och låtsas att han också hör till de fattiga. Holmes möter vi inte förrän i avsnitt fyra, han visar sig vara en nedgången heroinist, som plågas av mardrömmar och minnen av någonting hemskt i det förflutna.
Lägg till detta slagsmål, blodiga våldsscener (inklusive lite kannibalism), besök på sinnessjukhus, lite romantik, mardrömsscener, en Frankensteins monster-liknande varelse, en reva i tiden mellan vår värld och en annan, lite halvknackiga specialeffekter och du får en tv-serie som definitivt inte liknar någonting annat. Och som kommer att få världens alla Holmes-purister att skrika högt om helgerån.
Men är det då bra? Nja, inte speciellt. De första avsnitten bärs framåt av att man är intresserad av vart det här ska ta vägen, men sedan börjar det balla ut på ett sätt som bara blir alltmer invecklat och konfunderande. Till sist falnar intresset.
Till skillnad från de flesta andra tv-serier känns det som om historien i "The irregulars" faktiskt avslutas. Det är bra. Det räcker så här.
