Mer än tre decennier efter skotten på Sveavägen förblir Palmemordet en olöst gåta. Trots att förundersökningsledaren Krister Petersson har lovat att knyta ihop säcken innan sommaren är det högst osäkert om vi någonsin kommer att få veta vem som sköt Sveriges statsminister. Kanske bryr vi oss inte ens längre, efter alla galna konspirationsteorier och märkliga spår som har presenteras genom åren.
Men det finns en liten grupp entusiaster – om man får kalla dem så – som fortsätter att grotta ner sig i detaljerna kring Mockfjärdsrevolvern, Skandiamannen och Sydafrikaspåret: privatspanarna som drömmer om att lösa mordet och plocka ut belöningen på 50 miljoner kronor.
Till denna skara sällar sig amerikanen George (Schiaffino Musarra), i komediserien ”We got this”. Han bor i Stockholm med sin svenska fru och deras dotter, men hyser inget större intresse för svensk 1900-talshistoria – tills han drar på sig en enorm skatteskuld och får nys om de 50 miljonerna. Desperationen och hans monumentala amerikanska självförtroende driver honom att ta sig an fallet.
George tar hjälp av vännen och journalisten Alex (Alexander Karim) och tre andra prilliga privatspanare, spelade av Olle Sarri, Anki Larsson och Hans Mosesson. Men ju djupare de gräver, desto farligare blir det. Vid sidan av hotet från CIA-agenter och lejda mördare sätter George också familjelivet på spel med sitt alltmer irrationella beteende.
”We got this” är regisserad av Patrik Eklund, en av Sveriges mest originella filmskapare med ett alldeles eget sinne för humor (kontorssatiren ”Flimmer” från 2012 är en tragikomisk pärla). Hans avtryck här märks mest i den visuella skärpan, med snygga bilder och energisk klippning, som får en extra boost av Goran Kajfes stilsäkra musik.
Men det är huvudrollsinnehavaren som är seriens verkliga upphovsman. Schiaffino Musarra, som delar bakgrund med sin rollfigur, har tidigare gjort en kortfilm med Patrik Eklund, och passar väl in i hans stolliga persongalleri med sin fladdriga utstrålning och sitt enorma skägg.
Tyvärr blir skådespelarens lufsiga stil lite påfrestande i längden. Och även om det bubblar av dråpligheter så känns det inte som att berättelsen riktigt bottnar, det blir mer snubbelaction och saga än djuplodande samtidssatir. Schiaffino Musarras ädla ambitioner – att använda humor för att skildra det nationella traumat och lyfta fram Palmes gärning – dränks i en flodvåg av knasigheter.