Ordet ”outlier” betyder på svenska antingen uteliggare eller avvikare. Titeln på den norska serie har troligen att göra med att huvudpersonen Anneli är en avvikare, någon som för många år sedan lämnade sin hembygd i Nordnorge för att söka ett nytt liv i England, och som nu betraktas med skepsis när hon kommer tillbaka. Det är en berättelse som på det sättet gör sällskap med de senaste årens återvändar-stories inom den svenska kriminallitteraturen, som Christoffer Carlssons "Järtecken" och Lina Bengtsdotters utmärkta böcker.

Men till skillnad från nyss nämnda böcker är "Outlier" så långt ifrån utmärkt som det går att komma. Detta är ett riktigt sömnpiller, utan spänning och utan några rollfigurer att engagera sig i.

Anneli, som kommer från en liten ort i Kautokeino kommun i norra Norge, bor i London och är kriminalpsykolog. När hon hör talas om ett mord som inträffat på hemorten bestämmer hon sig omedelbart för att man har gripit fel man och att det med största sannolikhet är en seriemördare som är i farten. Hon åker hem för att reda ut detta. Inte oväntat blir hon illa sedd av den lokale polischefen, som inte vill att någon utomstående ska lägga sig i. Anneli måste också konfrontera sina föräldrar om familjehemligheter, och tidigare pojkvänner, samtidigt som vi tittare får se en man med skägg som bär sig mystiskt åt.

Det är självfallet ytterst lovvärt att producera en kriminalserie som utspelar sig i ett så svindlande vackert naturområde som detta (den som sköter produktionens drönarfoto har fått jobba övertid), det är självfallet lika lovvärt att göra en serie där personerna talar nordnorska och samiska och som till viss del ger en inblick i ett samhälle som ytterst sällan skildras på film. Men varför har man inte använt detta till att göra någonting sevärt?

"Outlier" är seg som kola, handlingen släpar sig fram, rollfigurerna gör eller säger ologiska saker till den grad att man som tittare gång på gång vill ropa "men varför frågar du inte om det, varför gör du så?". Det finns heller ingen rollfigur som man känner för, det finns ingen som har så mycket karisma att du bryr dig om vad som händer honom eller henne, inte ens när gruvliga familjeförhållanden avslöjas.

Dessutom ligger det oerhört störande, dov musik genom i princip varenda scen. Den dränker inte det som sägs, den bara finns där konstant i bakgrunden och är mycket irriterande.