Under mitten av 1970-talet livnärde sig Charles Sobhraj, hans älskarinna Marie-Andrée Leclerc och deras kumpan Ajay Chowdhury på att i flera ostasiatiska länder mörda och råna främst unga hippies.

De stal också deras pass och med hjälp av dessa kunde de under falska namn resa runt och hitta nya jaktmarker. Det var först när den unge holländske diplomaten Herman Knippenberg började intressera sig för vad som hade hänt två försvunna unga holländska hippies som en många år lång undersökning och jakt började. Knippenberg arbetade länge i hård motvind – varken polis eller diplomatkolleger ville ta honom på allvar.

Vad som hände tänker jag inte berätta här. Om du vill veta bakgrunden innan du ser serien så finns allt att läsa bara en google-sökning bort. Men även om man redan känner till historien blir det spännande att följa med i de åtta avsnitten. En stor del i detta har rollsättningen, inte minst Tahar Rahim (från ”En profet” och den kommande ”The Mauretanian”) i rollen som Charles Sobhraj är ett bra val. Att kalla honom ”serpent”, dvs ”orm”, är mycket pricksäkert. När han spanar ut ett nytt offer påminner han med sitt iskalla utseende om en kobra som bara väntar på att hugga till – och sin unga älskarinna har han påverkat så starkt att hon till synes viljelöst följer med på allt han gör, och samtidigt höjer radion för att slippa höra skriken när två personer mördas i ett angränsande rum.

Netflix har uppenbarligen öst in pengar i serien, vi kastas runt i de sydostasiatiska länderna och det finns must och färg i miljöbeskrivningen. Samtidigt görs här världsrekord i tidshopp och det blir till sist mest förvirrande med alla ”tre månader senare”, ”sju månader tidigare”, ”fem år senare”, ”tre år tidigare”. Det drar ner slutbetyget lite.

Men klart sevärt är det, även för den som har tröttnat på true crime-berättelser om seriemördare.