Ruby tvekar bara en kort stund när det plingar till i telefonen. Ett enda ord, "run" från avsändaren Billy, får hennes ögon att lysa upp. En gammal pakt aktiveras och ett äventyr till tåg (bara det är ju värt att jubla över för alla romantiker) tar sin början. Man riktigt känner hur pulsen höjs när hon fattar beslutet att kasta sitt ordnade medelålders liv åt sidan och bara springa.

Den förhöjda livskänslan som föds i det inledande avsnittet av "Run" är så stark att den smittar av sig och triggar precis allt i en som längtar efter passion och motsatsen till ett ordnat liv där man deklarerar i tid och lämnar på förskolan, fast givetvis inte om barnen är det minsta snoriga.

Ni fattar. "Run" är en direkt förälskelse. Den både gestaltar en fantasi och är en i sig själv. En premiss om att nu jäklar ska det hända grejer. Skådespelarna hjälper också till att snärja en, framförallt Merritt Wever, som spelar Ruby. Hon har förmågan att se enormt alldaglig ut, för att i nästa sekund explodera och fullkomligt äga rutan. Kemin mellan henne och Domhnall Gleeson, som spelar Billy, är en lyckoträff. Trots att de båda egentligen är svåra att tycka om – moralisk förkastlighet kan vara så tråkigt svårsmält ibland – hejar man ändå på deras romans.

En av seriens exekutiva producenter är "Fleabag"-skaparen Phoebe Waller-Bridge (hon dyker också upp i en liten roll) och visst kan man ana att hennes fräcka, begåvade ande vilar över manus och händelseutveckling. Seriens huvudsakliga skapare är dock Vicky Jones, som tidigare har jobbat med Waller-Bridge. Tillsammans skapar de en modernt snitsig eskapism av bästa sort – vad mer kan man önska i coronatider?

Inget, om man frågar mig. Men nu envisas "Run" med att vara en svart komedi. Utan att ha sett upplösningen av serien (så många avsnitt fanns inte tillgängliga för recension) så är en sak säker: Det blir inte som Ruby och Billy tror.

Inte för oss i tv-soffan heller. Det här är verkligen en smaksak, det finns säkert folk som gillar svart komedi, men det är en svår gren och genrebytet som inträffar ungefär halvvägs känns mest som att få en gris i en säck som man absolut inte har beställt eller betalat för.

Man nyktrar till helt enkelt. Börjar ifrågasätta vad som är så fel med lite förutsägbarhet i tillvaron, oavsett om det handlar om förskolehämtning eller att hålla sig till sin genre.