På morgonen den 29 november 1981 hittades Natalie Wood drunknad i vattnet vid ön Santa Catalina utanför Kaliforniens kust. Under natten hade hon försvunnit från sin man Robert Wagners lustjakt efter en blöt kväll ombord tillsammans med honom och skådespelaren Christopher Walken.

Natalie Woods död förvandlades snart till ett omtalat mysterium, oemotståndligt för pressen. Flera personer, bland dem systern Lana Wood, påstår att drunkningen knappast var någon olyckshändelse och pekar ut Wagner som ansvarig för hustruns död. 2018 öppnades polisutredningen igen.

Som producent bakom den här dokumentärfilmen står Natalie Woods dotter Natasha Gregson Wagner, som var elva år när mamman gick bort. Och det står snabbt klart att det här är en rasande partsinlaga från familjen. De tar heder och ära av medierna, polisutredningen och Lana Wood. Intervjuad av sin styvdotter ger Robert Wagner också en detaljerad redogörelse för den där natten och låter mer som om han svarar på frågor från sin advokat än pratar med en familjemedlem.

Det känns kladdigt. För vem gör familjen det här? Och varför just nu?

Det är kanske ändå orättvist att välja mystiken kring Natalie Woods död som ingång för att skriva om dokumentären – den är nämligen en ganska liten del av den. Enligt dottern är syftet snarare att hedra Woods liv och karriär – och med det lyckas de hyfsat väl.

Den delen av filmen liknar den där sortens stjärnporträtt som man har sett tusen gånger förut, där gammalt arkivmaterial varvas med stillasittande intervjusnuttar med grånade kändiskollegor. Samtidigt är det välgjort. Arkivmaterialet är omsorgsfullt utvalt, intervjupersonerna, som Mia Farrow och Robert Redford är relevanta och förtrogna och det känns som att vi får en bra om än något smickrande bild av en person med en alldeles särskild lyskraft både på och utanför vita duken.

För visst var hon en spännande människa som levde ett spännande liv. Hon var barn till ryska invandrare, slog igenom redan som barnstjärna, hade roller i "Ung rebell" och "West Side story", nominerades till tre Oscars och lyckades hålla liv i sin karriär upp i 40-årsåldern, samtidigt som hon gifte sig, skilde sig, gifte om sig, slets mellan livet som skådespelare och mamma och kämpade mot både psykiska demoner och Hollywoods kvinnoideal.

Som porträtt är det intressant, men omständigheterna kring hennes död gör att det känns lite olustigt, i alla fall rent journalistiskt. Frågan är om inte någon annan än familjen borde ha gjort det här.