Två tonårsflickor grälar vid kanten till en tävlingsbassäng. Vi hör inte vad de grälar om, kameran befinner sig under vattnet. De börjar slåss och ramlar i. Slagsmålet är våldsamt och slutar uppenbarligen mycket illa för den ena av dem. Den andra stirrar uppgivet på återupplivningsförsöken.
Plötsligt tas vi i snabb fart bakåt och ser sekvenser med de båda som nära vänner. Framåt igen och vi får veta att detta är avsnitt 1. Men 1:an ändras till en 7:a. Detta visar sig vara sista avsnittet och i de kommande avsnitten får vi veta vad det var som ledde fram till den fatala upplösningen. Hela denna tragiska historia berättas alltså baklänges.
Först retar jag mig på detta. Det känns som en onödig ploj och påminner om "Irreversible" av Gaspar Noe, som också använde tekniken till att gradvis lugna ner tempot från inledningens ljud- och bildmässiga hysteri. Men gradvis börjar det kännas spännande att följa berättelsen om Marion och Marit på det här sättet. Ett mer traditionellt berättande om en tonårsflicka som gör något dumt – central i intrigen är en sex-tape och än en gång skildras hur flickan i den mobbas och hånas, medan pojkarna som deltog anses oskyldiga både av de vuxna och av kamraterna – hade känts som någonting vi har sett förr.
Men här vet vi från början utgången och vi får sakta pusselbit efter pusselbit till vad som gjorde Marion och bästisen Marit till bittra fiender.
Greppet med att berätta baklänges fungerar inte alltid och några gånger känns det lite förvirrande. Och scenerna från skolungdomarnas partybussar känns överdrivet hysteriska. Men i det stora hela fungerar "Delete me", både som experiment och som tragiskt drama.
Svensk-norska Amalia Holm har huvudrollen som Marion och både hon och Thea Sofie Loch Naess (Marit) har ett bra samspel. Happy Jankell spelar en hackare som själv blivit utsatt för sexövergrepp och nu försöker avslöja personer som begår övergrepp.