Den svenske konstnären Simon Stålenhag har fascinerat folk över hela världen med sina bilder på robotar och rostiga framtidsmaskiner bland åkrar, villaområden och ungar i täckjackor i 1980-talets Sverige.

Nya tv-serien "Tales from the loop" bygger på samlingsboken "Ur varselklotet" och i skaparen Nathaniel Halperns händer har handlingen förflyttats till USA och den lilla staden Mercer i Ohio.

Precis som bilderna i förlagan är avsnitten fristående från varandra. Men alla historier kretsar på ett eller annat sett kring The loop – ett underjordiskt forskningskomplex som sysselsätter hela bruksorten – och som ställer dess invånare inför diverse metafysiska och existentiella knasigheter.

En flicka ger sig tillsammans med grannpojken ut och letar efter sin mamma som försvunnit och lämnat efter sig en mystisk artefakt. En pojke hör röster komma från en mystisk glob. En man råkar snubbla in i ett parallellt universum och möter en alternativ version av sig själv. Men det handlar egentligen inte så mycket om de mystiska fenomenen. Tonvikten ligger på rollfigurerna, deras ensamhet och sökande efter närhet.

Det påminner en del om "Black mirror". Eller som en mer eftertänksam och introvert kusin till "Stranger things".

Den som oroat sig över att känslan i Stålenhags konstverk skulle vara svår att översätta till en amerikansk tv-serie har gjort det i onödan. Även om handlingen har förflyttats från Mälaröarna till amerikanska Mellanvästern känns färgerna, vinterlandskapet och det småkusliga igen. Den där kittlande spänningen som uppstår när det vardagliga möter det fantastiska. Känslan av ödslighet och vemodig nostalgi. Serien fångar helt enkelt det där som gör Stålenhags bilder så fantasieggande. Den melankoliska pianomusiken, som är komponerad av Philip Glass, bidrar till den speciella stämningen.

Det finns några blinkningar till Sverige också. Elektra Kilbey, annars känd från svenska tvillingduon Say Lou Lou, spelar mamman Alma, som gnolar på svenska. Radion spelar Owe Thörnqvists "Rumba i Engelska parken" och på den lokala biografen visas "Sommaren med Monika".

Det hela är mycket poetiskt och stillsamt. Men knappast något för den otålige. Det här kräver att du lägger ifrån dig telefonen en stund och låter dig sugas in i en rostig partikelaccelerator.