I våras, när coronapandemin ledde till social distansering och isolering i hemmet, dröjde det inte länge innan rapporterna kom om att våld i hemmet, och då främst i nära relationer och mot kvinnor, ökade lavinartat i pandemins fotspår.
– Vi började planera utställningen i efterdyningarna av metoo, men covid-19 gav den ny aktualitet, säger utställningens kurator Liv Stoltz.
I utställningen, som öppnar den 19 september, utforskar fem kvinnliga konstnärer vad det är att vara kvinna i dag, med gestaltningar av erfarenheter som rymmer allt från våld och utsatthet till kärlek och systerskap.
Hur trygg är vår trygghet?
Hemmet går igen i flera av verken, inte minst i den polska fotokonstnären Joanna Piotrowskas två bildserier, där den ena, "Frantic", visar hur människor bygger skydd i sina hem.
– Frågan som ställs är hur trygg vår trygghet egentligen är. Den andra serien visar unga kvinnor, fastfrusna i självförsvarspositioner. Där blir kroppen något att använda som försvar, men också som vapen, säger Stoltz.
Även i Sara-Vide Ericsons bidrag är hemmet närvarande, särskilt i det verk som föreställer ett svenskt allmogekök, där möblerna och rummet är tysta vittnen till en dold händelse.
– Det finns en underliggande våldsamhet i hennes verk, men också en längtan efter ömhet och kärlek, säger Liv Stoltz.
Orden ömhet, kärlek och omhändertagande är lika viktiga för utställningen som orden våld, hot och utsatthet. Roxy Farhats videoverk "I'm in love" tar fasta på de förstnämnda.
– Hon visar på en helt annan sida av relationer, nämligen systerskapet. I hennes verk ser vi kvinnor fläta varandras hår, vilket gestaltar en länk och ett omhändertagande.
Ett oåterkalleligt hack i tillvaron
Ett annat tema är hur man går vidare efter ett trauma, det syns i skulptören Moa Israelssons verk "Go, gone", där kokongliknande skulpturer påminner om att något har gått förlorat, men att något annat kommer i dess ställe.
Temat återkommer i den sydafrikanska konstnären Gabrielle Goliaths text-, ljud- och videoverk "This song is for...". Sydafrikanska kvinnor, som har överlevt våldtäkt, har fått välja varsin låt som betytt och fortfarande betyder mycket för dem. Låtarna har sedan spelats in av sydafrikanska musiker – men det är något som inte stämmer.
– I varje låt finns ett hack, ungefär som en repa i en vinylskiva. Det är en gestaltning av traumat som ett oåterkalleligt hack i tillvaron, säger Liv Stoltz.