Man märker inte hur det går till – plötsligt är man bara äldre, konstaterar Agneta Pleijel, nu 83. I mars fick hon en stroke. I dagarna har hon kommit hem efter en månadslång rehabvistelse i Polen med jättemycket sjukgymnastik. Hon har blivit bättre men sitter fortfarande i rullstol och kan inte gå igen som hon hade hoppats.

Men talförmågan är obruten och rösten pregnant. I somras gjorde hon ett bejublat framträdande på Mårbackafestivalen och under Polenvistelsen inför en fullsmockad sal på svenska ambassaden. Nu väntar Bokmässan i Göteborg.

– Det blir den största prövningen, men jag är så tacksam över att jag kan prata.

Först när man skrivit ner sitt liv blir det verkligt på allvar, skriver Agneta Pleijel och berättar om en stark upplevelse av igenkänning hos den franska Nobelpristagaren Annie Erneaux: det som är formulerat fäster sig i verkligheten.

– Jag är inte så olik de som läser mig. Det finns gemensamma punkter, och kan man nå dem och överskrida egocentricitetens slöja, då har man närmat sig något som med ett fint ord skulle kunna kallas för universellt, säger hon i ett försök att formulera ett slags mål.

– Det är så lite som vi kan lämna över till nästa generation. Det mesta försvinner, moden och tankesätt växlar, men vissa biologiska saker kommer man inte ifrån: födelsen, kärleken, sexualiteten och döden – de sakerna delar vi.

Läsarnas önskan

Om hon haft någon metod i sitt självbiografiska romanskrivande är det i så fall att skriva utifrån det som gör ont. Efter de två första romanerna "Spådomen" och "Doften av en man" – om barndomen respektive de misslyckade försöken att ha en jämlik parrelation på 1960-talet – fanns en stark önskan både från förlag och läsare om en tredje bok om – ja vadå? Nästan hela hennes vuxna liv.

"Sniglar och snö" inleds med en 28-åring som njuter av sin frihet på en litteraturkonferens i Lahtis och slutar våren 2022 där hon befinner precis just nu: i släktens älskade sommarhus utanför Norrtälje. Agneta Pleijel visste först inte vad hon skulle skriva om men lät smärtpunkterna bli ett slags stomme.

– Jag tänker att när jag skriver om min mans otrohet, eller att han får barn på annat håll, då är det något som många har varit med om – men man talar inte om det. Om jag skriver om det kanske det känns lättare för några läsare, det är bara en hypotes, men jag hoppas på det, säger hon.

Erotiken och skrivandet är fortsatt stora teman även i "Sniglar och snö" som ytterst landar i en försonande hyllning till både livet och kärleken.

– Också till mannen, inflikar Agneta Pleijel.

Men för att nå dit krävs "en livsomvandlande resa", inklusive jungiansk terapi.

För egen del har det självbiografiska skrivandet fått henne att förstå varför stora delar av hennes författarskap är sprunget ur släktforskning men också ur en upptagenhet av familjen och de relationer som utmärker den.

– De nära förbindelser som man fick – eller utsattes för som barn – de släpper inte greppet och därför tror jag att en del av den här boken handlar om försöken att bilda en ny familj som inledningsvis ser väldigt dystra ut.

Ogillad älskare

Agneta Pleijel skriver om hur förhållandet med sin dotters pappa gick mot ett oundvikligt slut och lämnade henne med en hunger efter den sexuella närhet som hon hade saknat. Men hennes då lilla dotter längtade efter sin pappa och avskydde moderns nye älskare. Agneta Pleijel skildrar hur dottern till den kvinna som hon skriver om – sig själv – vid ett tillfälle kallar sin mamma för "hora".

Möjligen är Agneta Pleijels minne påverkat av hennes självkritik?

– Min dotter var helt på det klara med att hon inte skulle hindra mig från att skriva som jag ville. Men hon mindes det inte så. Hon sade "vi kommer ihåg olika" och vi kom också överens om att man minns olika, säger hon och berättar att hon trots allt ändrat lite i skildringarna av barnen när de var små, eftersom hon just där upplever sig som extra maktfullkomlig som författare.

Det betyder inte att hon velat försköna eller förmildra. Tvärtom ser hon "skrivandet som en särskild sorts hänsynslöshet".

– Där får man inte banga, man får bestämma sig för att uppriktigheten är viktigare än skönskriften, det vägde tungt.

Blicken mot den hon varit själv är också bitvis skoningslös.

– Jag tycker att jag var en dålig mamma på många sätt. En del saker som jag åstadkommit är jag inte särskilt glad över, men det signalerar jag ju också, "hur kunde hon – jag – bära sig åt på det sättet?". Det är ju lite skönt att skriva. Man behöver inte godkänna allt man gjort i livet.

"Sniglar och snö" var lyckligtvis skriven när hon fick sin stroke, och blir nu hennes sista stora romanbygge, konstaterar hon frankt. Om hon fortsätter som författare blir det där hon började – i lyriken.

– Ner till ursprunget. Om jag ska skriva igen vill jag bli diktare och poet.