På ett coronasäkrat Sturehof i Stockholm berättar Alex Schulman att det var just här som fröet till hans nya roman såddes. Han pekar på bordet där han satt och pratade med sina två bröder, när det visade sig att hans storebror hade separerat utan att Alex visste det – ett halvår tidigare.
– Då fick jag en sådan jävla ångest. Vi som var så nära varandra, vi syskon. Vad hände, varför gled vi ifrån varandra? Varför har vi så svårt att umgås som vuxna?
Familjen har gett bränsle till de flesta av hans böcker. Just nu har Alex Schulman fullt upp med dem: "Bränn alla mina brev" om morföräldrarna filmatiseras av Björn Runge. Och hans första teaterpjäs "Tröstrapporter", vars premiär på Dramaten i Stockholm sköts upp på grund av corona, utforskar föräldrarnas relation.
Men "Överlevarna" har en fiktiv handling, även om den innehåller händelser ur hans eget liv.
– Här kan jag bestämma helt själv och det tycker jag är skillnaden från mina tidigare böcker. Jag behöver inte ringa någon och be om ursäkt eller förhålla mig till någons lynne. Det ger mig en större frihet.
Klaustrofobisk känsla
Boken börjar med att tre vuxna män sitter på en stentrappa. De är blöta, blöder och kramas. Historien pusslas sedan ihop baklänges, och vi får följa de tre männen tillbaka till pojkåren, där Pierre, Benjamin och Nils växer upp på ett torp i den värmländska skogen. Återigen lyssnar Alex Schulman in de vuxnas tondövhet inför barns utsatthet.
– Det är det enda jag funderar på i mitt liv nästan. Jag är så enormt formad av det som hände mig när jag var barn, och jag lever i ett ständigt reparationsarbete. En del av det arbetet är att skriva om det. Jag är sanslöst besatt av min barndom och andras barndomar, säger Alex Schulman och förklarar:
– Det enda som barn vill är att bli älskade och sedda av sina föräldrar, annars har de inget värde och då kommer de att dö. Jag skriver bara variationer av det.
Pappan i boken är välmenande men kolerisk och lever i medberoende med den lynniga mamman. Bröderna försöker vara till lags, men reglerna ändras ideligen och vardagen styrs av föräldrarnas aggressioner och drickande. Alex Schulman eftersträvade den typ av klaustrofobisk känsla som han upplevde i filmen "S/Y Glädjen", där filmens familj är instängd på en segelbåt ihop. Här är de utlämnade till varandra på torpet.
– De är tillsammans men var och en så otroligt ensamma.
Sår split
Torpet är den Värmlandsstuga där Alex Schulman själv tillbringade delar av sin barndom, entusiastiskt tar han fram sin laptop och visar en film av den natursköna platsen. Den är hans "ground zero", dit han återvänder i bok efter bok. Men den vuxna Alex "trängs bort" av att vara där.
– Jag slås av att min nuvarande person bara är det yttersta lagret av en massa andra lager som finns kvar i mig. Det tar över. Jag känner alltid när jag kommer dit att jag har kommit hem. Och att jag omedelbart måste därifrån, säger han och berättar att allt där är intakt, med hans pappas inköpsanteckningar över "cigg, rädisor och mortadella" bevarade.
– Det är som att jag bara har varit borta en liten stund, kommer tillbaka och är sju år gammal igen. Det är riktigt vridet.
I boken skildrar han hur bröderna fick olika roller av föräldrarna, där resultatet blev tävling och konkurrens. Just så var det för Alex Schulman: hans föräldrar dubbade honom till den sportiga, medan hans bror utsågs till den smarta, som skulle göra akademisk karriär.
TT: När började den rollfördelningen?
– Jag vet inte, det bara var så från det att jag var barn. De hade inga förhoppningar på mig i skolan, de struntade i det, säger han och fortsätter:
– Sådant sår split mellan syskon, det växer hat och avundsjuka där. Kampen om föräldrarnas kärlek är en så stark drivkraft att barnen vänder sig mot varandra.
Nära syskonen
I boken finns visserligen försoning, man får en förklaring till mammans kyla. Men positionerna är ändå låsta. Alex Schulman ryser över familjedynamikens tvingande logik. Och de låsta rollerna lever vidare, vilket försvårar syskonrelationen även för de vuxna.
– Det var stunder när jag kände med mina bröder att de är allt. Jag är de och de är jag. Kanske ska man inse att det aldrig kommer tillbaka. Men det känns ändå viktigt att försöka, säger Alex Schulman.
Långsamt börjar han acceptera att familjerelationer är det tema han oupphörligen nystar i. Dit återvänder han, för att skriva som om att livet hängde på det.
– Det måste vara höga insatser när man skriver. Annars blir det bara skit. Jag har gjort mycket skit och skrivit pliktböcker med Sigge Eklund där jag inte har riskerat någonting. Det vill jag inte göra om. Jag vill att varje bokprojekt ska vara som en jävla mardröm. När man hittar in i det finns det inget som är mer belönande.