På 1950-talet slets barn till samiska renskötare bort från sina familjer och sattes i internatskola, så kallad nomadskola, där hemspråket bestraffades med stryk. Rasism, vanvård och pennalism blev vardag för många av barnen.

Ann-Helén Laestadius mamma gick i nomadskola. På sätt och vis känns det som att hon också har gått där, eftersom hon växt upp med konsekvenserna – en reflex att dölja det samiska språket och ursprunget för omvärlden.

– Under mina första år i skolan vågade jag inte vara öppen med mitt ursprung. Mamma pratade samiska hemma och vi har släktingar som är renskötare. De hade på sig kolt och mamma hade också det ibland. Allt fanns där, men på stan fick det inte synas. Det är en ganska förödande konsekvens, just för språket som är en så stor del av identiteten och samhörigheten, säger Ann-Helén Laestadius.

Egentligen hade hon tänkt skriva en annan bok, men när hon hälsade på sin mamma hemma i Silkkimuotka och de tillsammans tittade på gamla bilder från mammans skoltid förstod hon att det det var sameskolan hon skulle skriva om.

– Det var lite grand som att sköljas över av en historia som jag inte kunde vänta längre på att berätta, säger Laestadius.

– Jag har bara väntat på rätt tid. Det är en känslig sak och jag visste att jag måste närma mig min mamma och ställa frågorna. Det har också varit så att jag inte visste om jag var beredd att höra svaren, om hur jobbigt det var.

Måste vara hemma

Efter en lång pandemi utan att kunna besöka hemtrakterna lossnade äntligen skrivandet igen.

– Det är det där med att komma hem och höra samiskan och att höra meänkielin och att vara i miljöerna. Det gör jättemycket för mitt skrivande, min inspiration och mina idéer. Det går inte att skriva böcker utan att vara hemma, säger hon.

Många de samer som gått nomadskolan har inte velat prata om sina upplevelser. De som har varit med om det har inte velat inte tynga sina barn och barnbarn med historierna, berättar Laestadius.

– Men det är därför jag skriver boken, för jag tror att det är så viktigt att vi pratar om det som har hänt. Jag tror att tystnaden är farlig. Det finns ju en del psykisk ohälsa i det samiska samhället och jag tror att mycket handlar just om att man inte pratar om de här svåra sakerna.

För många har skolgången blivit ett trauma som har följt med i flera generationer, säger Ann-Helén Laestadius. Samtidigt tycker hon sig se en ljusning nu. Många av dagens unga samer verkar inte dölja sitt ursprung på samma sätt som hennes egen generation gjorde på 70- och 80-talet.

– Det är så många olika saker som har följt med. Till exempel tvångsförflyttningarna och rasbiologiska undersökningar och jag tror att vi är så många som bär på olika trauman. Det är det där med hur man ska bli av med dem? Jag tror att den yngre generationen som kommer nu känns lite mer förskonad och kanske inte lika tyngd.

"Var så pass stark"

Boken är bitvis tung läsning, men Laestadius har också skrivit en framtid för skolbarnen – ett 1980-tal där de har blivit vuxna och mer eller mindre gått vidare i livet. Historien rymmer också motståndshandlingar. I verkliga livet protesterade hennes mormor mot systemet och lyckades ta mamman ur skolan.

– Det var en sådan lättnad för mig att höra att hon kom därifrån. Hon hade hunnit gå där i många år, men att min mormor var så pass stark att hon orkade slåss mot myndigheterna, då blir det en bra sak att prata om också. Men det mesta är ju bara elände.

Även om hon har hämtat idéer och inspiration från sin egen släkt är skolbarnen Jon-Ante, Else-Maj, Nilsa, Marge och Anne-Risten fiktiva figurer. Romanfigurerna brukar dyka upp när hon är i hemtrakten.

– Jag har en speciell sten vid Lainioälven där jag brukar ställa mig och det forsar från forsen och vi står där och fiskar lax och det är mycket mygg och då brukar de dyka upp. Ibland en färdig karaktär, men ibland hör jag bara någon prata utan att veta vem det ska bli.

Fick ett tecken

Hon har också hämtat mycket från "När jag var åtta år lämnade jag mitt hem och har ännu inte kommit tillbaka"– en minnesbok utgiven av svenska kyrkan som en del av kyrkans bearbetning av sin egen roll i den svenska kolonialismen. Mycket inspiration kommer också från mängder gamla dagstidningar.

Bland alla gamla rullar med mikrofilm var det absolut första som mötte henne hennes egen farmors mammas dödsannons, berättar Laestadius.

– Då kände jag att det här är ett tecken på att jag är på rätt väg och att jag ska skriva den här boken. Det händer ganska ofta att jag får tecken när jag skriver.

Främst är boken ett sätt att få upprättelse, förklarar Ann-Helén Laestadius. För sin mamma och alla de andra barnen i sameskolan, men också för sig själv.

– När jag skrev "Stöld" var jag mer arg och drevs av en ilska. När jag skrev "Straff" var jag nog mer sorgsen och ledsen. Men mitt rättspatos kom också i gång, vilket det alltid gör när jag skriver mina böcker. Varför skriver jag den här? Jo, det gör jag eftersom jag söker upprättelse.