"Obeveklig". Det ordet stod på en lapp ovanför Marieke Lucas Rijnevelds skrivbord när hen skrev "Obehaget om kvällarna". Genom att titta på den fick författaren fortsatt mod att berätta om en kristen lantbrukarfamilj, där den äldste brodern plötsligt drunknar. Rijneveld gör ingen hemlighet av att boken till stor del är självbiografisk.

– Jag var tre år gammal när jag förlorade min bror. Så jag hade en del minnen av honom men de räckte inte för att skriva en hel bok. Jag blev alltså tvungen att blanda verklighet och min fantasi. Det var inte så att det här var en historia jag ville berätta utan jag var tvungen. För egen del, säger hen i en mejlbrevväxling med TT.

Marieke Lucas Rijneveld var fortfarande i anknytningsfasen när den tolvårige brodern gick bort, och mamman försvann in i sin sorg. Händelsen har satt djupa spår.

– Jag bär alltid med mig en sorts sorg och sysslar mycket med teman som förlust och död. Som barn var jag jätterädd för att mista mina föräldrar. Det gjorde att jag hittade på en massa tvångsmässiga regler och formler. Det dröjde länge innan det började släppa.

Står handfallen

2020 tilldelades Marieke Lucas Rijneveld det internationella Bookerpriset, som den yngste författaren någonsin, då 28 år. Boken har hyllats, men också chockat läsarna med ämnen som incest, pedofili och sadism – allt skildrat från tioåriga Jas barnperspektiv, vilket skapar en hjärtskärande kollision.

Själv är Marieke Lucas Rijneveld skygg och öppenhjärtig på en och samma gång. Redan som liten ville hen vara en pojke, vilket inte alltid var lätt i en kristen familj, har författaren tidigare berättat. Numera presenterar hen sig själv utan att definiera könsgränser.

Rijneveld är fortfarande troende. Men familjens relation till Gud är komplicerad i boken. Sorgen gör att föräldrarna blir allt mer strikta kristna. Samtidigt lämnas de tre barnen ensamma med sina känslor, och grubblerier kring skuld, synd och straff. Jas går in i sig själv, och hennes starka fantasi slår bitvis över i vanföreställningar. Marieke Lucas Rijneveld hade inga svårigheter att se med barnets ögon när hon skrev.

– Än i dag har jag samma fantasi, barnets magiska tänkande. Det var till oerhört stor hjälp. Men ibland är det ett hinder. Det händer att det jag skriver skrämmer slag på mig själv.

Gjorde ont

Brodern Obbe börjar istället iscensätta döden, med en allt mer sadistisk sida. Han har ihjäl familjens hamster och börjar utsätta systrarna för sexuella experiment. Om ingen vägleder en i sorgen skapar man egna strategier, menar Marieke Lucas Rijneveld.

– Jag ville visa hur barn har olika metoder att hantera sorg när det inte finns några föräldrar som skyddar och hjälper dem. Obbe står helt handfallen inför sina känslor och blir utagerande. Det är hans metod.

Rijneveld brottades med hur hen skulle berätta om uppväxten i Nordbrabant, utan att såra föräldrarna. Det var svårt – och en anledning till att boken tog sex år att skriva.

– Jag skrev om min miljö och min bakgrund, men trots allt i första hand om mig själv. Och det kan göra ganska ont.

Samtidigt var skrivandet också njutningsfullt.

– Särskilt när jag kom på en fin metafor. Då blev jag så glädjesprudlande att jag sprang några varv runt skrivbordet innan jag fortsatte att skriva. Sådana stunder var underbara.

"Obehag något gott"

Själv tycker inte Marieke Lucas Rijneveld att boken är enbart mörk. Jas börjar tro att föräldrarna gömmer judar i källaren. Hon är född samma dag som Hitler och blir fascinerad av honom. Systrarna skämtar till och med om Führern, men skämtet är oskyldigt, menar Rijneveld. Hen anser att Jas sätt att tänka är ljust.

– Jas ser förstås grymheterna men barn brukar vilja göra det tryggt för sig och därför skämtar de om sånt. De har ännu inte förmågan att ta till sig historiens fulla innebörd. Det är på sätt och vis ett vackert drag hos barn, de kan få saker och ting att bli lättare, till och med det nattsvarta.

TT: I boken säger en kyrkoherde att obehag är något bra, att det gör oss verkliga. Tycker du också det?

– Jag tror på allvar att det är i obehagskänslan som vi är verkliga, att det är i den som det är svårast att kamouflera sig. När vi är obehagliga till mods är vi som sårbarast. Men det hade lika gärna kunnat stå: obehag är något gott, ty då är vi som vackrast.