Det har rått stor förvirring kring Christian Krachts person, ända sedan han 1995 debuterade med romanen "Faserland". Romanen fick enligt författaren själv "1 bra och 90 dåliga recensioner" varav vissa slog fast att den innebar civilisationens och litteraturens slut. Omtalad blev Kracht också efter romanen "Imperium" där en tysk nudist besöker de forna tyska kolonierna i Nya Guinea. En kritiker i Der Spiegel tolkade det som att Christian Kracht flirtade med rasism och totalitarism.

– Det var inte så smart av honom, konstaterar författaren på besök i Stockholm.

– Jag är antifascist, det kan jag försäkra.

Krachts författarskap har omvärderats och "Faserland" setts i nytt ljus sedan debuten. Den hett emotsedda "Eurotrash" inleds med att berättaren konstaterar att han för ett kvartssekel sedan skrev en roman som "jag av någon anledning jag tyvärr inte minns längre kallat 'Faserland'". Inför den nya boken försökte han att återigen finna den unga välbärgade man som irrade sig igenom det återförenade Tyskland.

– Men jag kunde inte hitta den rösten, det var mitt yngre jags röst, säger han.

Närmar sig mamman

"Eurotrash" handlar liksom de flesta av Christian Krachts böcker om en resa. En son tar med sin 80-åriga mamma på en roadtrip: med i bagaget har de ett par flaskor vodka, en påse med tusentals kronor i sedlar och mammans stomipåsar.

Mycket utgår från Christian Krachts egen mamma, som de senaste 15-20 åren har suttit på flera olika behandlingshem. Hon gick bort bara två dagar efter att boken var klar.

– Jag försökte hitta ett sätt att närma mig henne. Den första delen är ganska fylld av ilska och besvikelse, berättaren är väldigt arg på sin mamma. Den delen är baserad på verkligheten men att de beger sig ut på en resa är fiktion. Det är något jag ville göra men aldrig kunde, så jag skrev om det istället, säger Christian Kracht.

Nyligen chockade han litteraturvärlden när han under en föreläsning berättade att han som elvaåring utsatts för övergrepp under sin internatvistelse i Kanada. I en nyckelscen skildrar han nu händelsen, och berättar att även hans mamma blev våldtagen i elvaårsåldern. Hon avslöjade det för honom under ett plötsligt ögonblick av klarsyn på sin 80-årsdag.

– Det tystades ned under 70 år, nästan. Det är den generationens trauma, de som var barn under det andra världskriget. De sakerna diskuterades inte, analyserades inte och det fanns ingen möjlighet till försoning, säger han.

Humor räddar allt

Runt omkring kvinnan och barnet finns flera olika män med våldsamma böjelser: morfadern var övertygad nazist och hade ett hemligt rum med sadomasochistisk apparatur – precis som barnets gudfader. Christian Kracht konstaterar att "98 procent av världens problem är skapade av män".

– Folk lider på grund av för mycket testosteron. Jag ser inget sätt att förändra det men jag kan i alla fall tänka på det med humor. Manligt maktmissbruk, det är vad jag försöker skriva om, säger han.

Själv fogar han in sitt övergrepp i "en evig cirkel av trauma", som han hoppas kunna skriva sig ur – han tror att obearbetade trauman resulterar i att folk börjar dricka och knapra piller. Kracht säger sig bemöta problemet med en författares sätt: med ironi istället för vapen.

– Humor är det som räddar allt, det är motsatsen till totalitarism. Om man ser på arkitekten Albert Speers gigantiska byggnader som försökte krympa individen är det rätt roligt för det är bara dålig arkitektur, som man kan skratta åt. Nazister är också roliga, säger han – men fyller snabbt i "snälla gör inte det till rubriken".

Stark, rolig och galen

Med ironi betraktar Christian Kracht också sin fars försök att upptas i en klass som inte accepterar honom. Titeln "Eurotrash" syftar just på benämningen av korkade européer som strör pengar runt sig och bor i orter som Gstaad och Cap Ferrat.

– Min mamma och jag är eurotrash, det är titelns poäng. Nej jag är inte det, men jag uppfostrades till att bli en sådan person.

TT: Tycker du att det är viktigt att skildra klassproblematik?

– Det har ingen någonsin frågat mig förut, för det är ett tabu i Schweiz. Men det är viktigt att skriva och prata om klass, och det är roligt. För det finns inget mer komiskt än människor som vill överskrida sin klass.

Män som vill bygga upp sig själva genom att förnedra andra är ett tydligt tema i Krachts litteratur – han undersöker mekaniken bakom förnedring, missbruk och fascistiskt beteende. Men han är glad över att för första gången ha en kvinnlig huvudperson.

– Hon är stark, rolig, galen, elak och jag gillar henne. Jag önskar min mamma hade haft möjligheten att leva det liv som jag gav henne i boken.