Claire Keegan om ett "djupt perverst" samhÀlle

Hennes böcker har kallats "sÀllsynta och dyrbara som en diamant i en kolgruva". Den irlÀndska författaren Claire Keegan skildrar ett grymt samhÀlle, dÀr genuin vÀnlighet glimrar till men anstÀndigheten har ett högt pris.

"Jag vill se anstĂ€ndigheten vinna och i samhĂ€llet dĂ€r jag vĂ€xte upp var det inte möjligt utan att man fick betala ett pris. Det Ă€r sorgligt att man inte kunde behandla folk anstĂ€ndigt, och vara sig sjĂ€lv sexuellt — om man inte skadade nĂ„gon -- utan att behöva betala för det. Det Ă€r djupt perverst, sĂ€ger den irlĂ€ndska författaren Claire Keegan.

"Jag vill se anstĂ€ndigheten vinna och i samhĂ€llet dĂ€r jag vĂ€xte upp var det inte möjligt utan att man fick betala ett pris. Det Ă€r sorgligt att man inte kunde behandla folk anstĂ€ndigt, och vara sig sjĂ€lv sexuellt — om man inte skadade nĂ„gon -- utan att behöva betala för det. Det Ă€r djupt perverst, sĂ€ger den irlĂ€ndska författaren Claire Keegan.

Foto: Duygu Getiren/TT

Litteratur2021-11-04 09:00
Elin Swedenmark/TT

LÀsare vÀrlden över har vÀntat i elva Är pÄ Claire Keegans nya roman. Författare efter författare öste lovord över den korta berÀttelse hon gav ut 2010, och "Det tredje ljuset" Àr redan en nutidsklassiker pÄ Irland. Nu presenteras hon pÄ svenska, med den fristÄende uppföljaren, "SmÄ ting som dessa", i en gemensam utgÄva.

I "Det tredje ljuset" skickas en liten flicka till fosterförÀldrar nÀr hennes mamma ska föda Ànnu ett barn. DÀr fÄr hon för första gÄngen uppleva trygghet, omsorg, och kÀrlek.

– Jag vĂ€xte upp i ett samhĂ€lle dĂ€r mĂ„nga levde i stora familjer, med mer Ă€n ett dussin barn. De fick knappt mat eller skor. Djuren blev inte vĂ€l behandlade heller, ett samhĂ€lle prĂ€glat av försummelse. Och jag stod inte ut med det – jag stĂ„r inte ut med det. Mitt sĂ€tt att svara pĂ„ det Ă€r att skriva, sĂ€ger Claire Keegan, pĂ„ besök i Stockholm.

Övergivna kvinnor

Hon pratar med tillbakahÄllen vrede om ett samhÀlle som var "grymt mot kvinnor och barn". Under intervjun Àr Claire Keegan omvÀxlande konfrontativ och ödmjuk, hon vill inte styra lÀsarnas tolkningar men sÀger sin mening om det mesta med rÀttfram bryskhet.

Hennes nya bok Àr tillÀgnad dem som suttit inspÀrrade pÄ "Magdalene Laundries", katolska institutioner dÀr unga kvinnor som blivit gravida utom Àktenskapet spÀrrades in, och deras barn togs ifrÄn dem.

"Hemska platser", sÀger Claire Keegan och minns chocken nÀr de avslöjades.

– NĂ€r jag först hörde om dem skyllde jag pĂ„ förĂ€ldrarna, det kanske jag fortfarande gör. Det Ă€r ditt barn, din dotter, sĂ€ger hon, men undrar ocksĂ„ vad mĂ€nniskor var sĂ„ rĂ€dda för att det fick dem att överge sina egna barn.

Folk var grymma och fega, sĂ€ger hon, men pekar samtidigt pĂ„ landets kultur. Claire Keegan Ă€r uppvuxen pĂ„ den irlĂ€ndska landsbygden, som det yngsta av sex syskon. I barndomen fick mĂ„nga av hennes bekanta höra ”om du rĂ„kar i trubbel” fĂ„r du inte komma hem igen — men de förstod aldrig att "problem" betydde en graviditet.

– De visste inte ens vad en penis var. Det lĂ„ter som att jag överdriver men det gör jag inte. Vi hade ingen utbildning om sex, vi visste inte vad det var eller var barn kom ifrĂ„n. Men din pappa sade ”kom inte hem om du hamnar i trubbel”. SĂ„ vi trodde att om man bröt benet, dĂ„ fick man inte komma hem, sĂ€ger hon.

SnÀllhet destruktivt

Att bli författare var inget alternativ nÀr Claire Keegan vÀxte upp, i hennes omgivning var kvinnor bönders fruar, frisörer, sekreterare eller fabriksarbetare. Men i 25-ÄrsÄldern skickade hon in en berÀttelse till en skrivtÀvling, hamnade bland de tio bÀsta, och fortsatte sedan skriva.

Huvudpersonen i hennes nya bok, Bill Furlong, Àr en kolhandlare som glÀds Ät ett ansprÄkslöst liv med sina döttrar, i ett samhÀlle kontrollerat av kyrkan. Men Àr han inte sjÀlvdestruktiv? frÄgar Claire Keegan med uppfordrande nyfikenhet. NÀr han upptÀcker en ung flicka, instÀngd i klostrets kolförrÄd, Àr hans instinkt nÀmligen att rÀdda henne.

– I det hĂ€r samhĂ€llet Ă€r snĂ€lla handlingar nĂ„got destruktivt. Och det Ă€r perverst. Det Ă€r upp och ner. Det Ă€r vad den katolska kyrkan – i maskopi med staten – förvandlade samhĂ€llet jag vĂ€xte upp i till, sĂ€ger Claire Keegan.

Att visa ömhet var tabu eftersom det kopplades samman med sex, hÀvdar Keegan som "inte ens kan beskriva" hur förödande det var för mÀnniskor.

"VĂ€nligheten varm"

Claire Keegan tror visserligen att fiktionen gör oss bÀttre, men Àr inte intresserad av att predika. För henne börjar historierna aldrig i idéer, utan i "platsen dÀr du drömmer". PÄ frÄgan om hon minns hur "Det tredje ljuset" kom till henne vill hon först inte svara, men Ängrar sig.

– Jag hade lĂ€nge en bild i mitt huvud av ett barns hand, som speglades i vatten. Jag tĂ€nkte pĂ„ det i Ă„ratal innan jag skrev om det. Det var ett litet barns hand, och jag visste att nĂ„got fanns dĂ€r, sĂ€ger hon.

Barnen i hennes böcker Ă€r sĂ„rbara. Och vĂ€nligheten de möter uttrycks aldrig genom stora gester. Claire Keegan gillar inte dramatik, deklarerar hon. Hon tycker att mycket som visas pĂ„ internet har en platt chockeffekt medan "spĂ€nningar" snarare fĂ„r folk att undra och ompröva. I litteraturen vill Claire Keegan "se nĂ„got vackert hĂ€nda, som inte Ă€r förstĂ„eligt eller vĂ€ntat". Just sĂ„ Ă€r vĂ€nligheten i hennes böcker, den Ă€r aldrig enkel – ett konstaterande som fĂ„r Claire Keegans blick att vaket glöda till.

— Nej, det Ă€r den inte! Jag associerar snĂ€llhet med kvinnor, Ă€ven om jag har mött vĂ€ldigt vĂ€nliga mĂ€n ocksĂ„. Att vara snĂ€ll kan vara det hetaste, lika hett som ilska eller erotik. Men snĂ€llhet Ă€r lĂ„gmĂ€ld. Folk misstar den för nĂ„got ljummet, men den Ă€r varm och djup.

"Jag försöker vara sann mot historien. Det som en man, kvinna eller ett barn i historien mĂ„ste jag göra mĂ„ste jag hĂ„lla för sant. Det tror jag starkt pĂ„ och det viker jag inte frĂ„n. För att skriva, och ibland lĂ€sa, kan du inte vara kĂ€nslig i förhĂ„llande till mĂ€nniskans natur. Den Ă€r allt. Det menar jag pĂ„ det finaste möjliga sĂ€tt – mĂ€nniskor Ă€r mĂ€nniskor, de gĂ„r frĂ„n en extrem ömhet till de vĂ€rsta grymheterna", sĂ€ger Claire Keegan.
"Jag försöker vara sann mot historien. Det som en man, kvinna eller ett barn i historien mĂ„ste jag göra mĂ„ste jag hĂ„lla för sant. Det tror jag starkt pĂ„ och det viker jag inte frĂ„n. För att skriva, och ibland lĂ€sa, kan du inte vara kĂ€nslig i förhĂ„llande till mĂ€nniskans natur. Den Ă€r allt. Det menar jag pĂ„ det finaste möjliga sĂ€tt – mĂ€nniskor Ă€r mĂ€nniskor, de gĂ„r frĂ„n en extrem ömhet till de vĂ€rsta grymheterna", sĂ€ger Claire Keegan.
Foto: Duygu Getiren/TT
Fakta: Claire Keegan

Född: 1968 i Wicklow, Irland.

Bor: PÄ den irlÀndska landsbygden. "Jag vÀxte upp pÄ en gÄrd dÀr och har ett par hÀstar. Jag studerade hÀsthÄllning för en underbar man frÄn Queensland."

Familj: "Jag Àr det yngsta barnet av sex syskon, tre flickor och tre pojkar."

Bakgrund: Debuterade 1999 med novellsamlingen "Antarctica", som följdes av "Walk the blue fields", 2007. Skrev novellen "Det tredje ljuset" till The New Yorker, dÀr den utnÀmndes till Ärets text, och senare byggdes ut. The Times valde den nyligen till en av 2000-talets bÀsta noveller.

Keegan har ocksÄ fÄtt bland annat Edge Hill Prize for Short Stories, och The Davy Byrnes Irish Writing Award 2009.

LĂ€ser gĂ€rna: "Tjechov, Turgenjev, Flaubert och Ibsen, Emily Dickinson, Elizabeth Bishop, Joyce, Hardy, Jane Austen, Borges, Alistair Macleod – det bara fortsĂ€tter och fortsĂ€tter."

Framtida planer: "NÀr samhÀllet stÀngde ner pÄ grund av coronapandemin skrev jag den hÀr boken och dÄ kÀnde jag att jag mÄste sluta undervisa, för jag mÄste skriva. Men jag Ängrar inte att jag har undervisat, jag Àlskar mina studenter och har haft en fantastisk tid. Men nu kommer jag att skriva mer, det Àr jag sÀker pÄ. Jag ska pÄbörja en ny bok vid jul."


Fakta: Claire Keegan om...

... att skriva tidlöst:

KĂ€nslor blir inte daterade, de blir inte gamla. Att bli kĂ€r, att lĂ€mna din fru, eller begrava ett barn, eller bara kĂ€nslan av att vilja nudda nĂ„gons hĂ„r — det var samma sak pĂ„ 1400-talet. Jag gillar inte ett moderiktigt skrivande som mĂ„ste vara "nu", det skrivande jag gillar har att göra med nĂ„got som Ă€r tidlöst, för kĂ€nslor Ă€r det.

... ordet "ogift"

Om du fĂ„r barn och inte Ă€r gift betraktas du fortfarande som ”ogift” pĂ„ Irland. Var kommer det ordet ifrĂ„n – du Ă€r antingen gift eller inte. Jag Ă€r inte gift, sĂ„ jag Ă€r ogift, men man mĂ„ste vĂ€l gifta sig först för att sen vara ogift? Är du ogift lĂ„ter det som att ditt liv Ă€r olevbart. Och det har jag ingen tid med. Jag stĂ„r inte ut med det och jag hatar att se kvinnor lida för att de Ă€r ogifta.

... det bÀsta med fiktion:

Jag Àlskar vad fantasin kan göra, sprÄket Àr Àldre och rikare Àn vad vi Àr. Jag Àr inte intresserad av research eller att skryta, jag Àr bara intresserad av det mÀnskliga tillstÄndet och vad det innebÀr att leva, och att göra det pÄ ett nytt sÀtt pÄ det engelska sprÄket.
SĂ„ jobbar vi med nyheter  LĂ€s mer hĂ€r!
LĂ€s mer om
Litteratur
Stockholm