Daniel Sjölin talar om skrivandet som ett självbedrägeri. Han skriver "långsamt och konstigt" och det är först under hand, eller efteråt, som han ser vad texten faktiskt handlar om. Så är också "Underskottet" en experimentell roman. Han beskriver den som "boken om allt, i alla fall allt det väsentliga", och för att komma åt de egna smärtpunkterna var han tvungen att förlägga handlingen långt bort, i ett framtida Sollentuna – Sollis.
– Framtiden var mest ett sätt att göra mig fri, om man förlägger något till framtiden får man fritt utrymme för fantasin, det kan hända i princip vad som helst, särskilt med människor, det här fick bli en "galaxy far far away". Om man vill undersöka saker som ligger nära är det lite tryggare på något sätt.
Huvudpersonen Severin Stenson har legat nedfrusen sedan han var 40. Han väcks mer eller mindre mot sin vilja, det rinner ur alla kroppsöppningar och gör ont, och inte nog med det: hans gränslösa mamma Lisbet finns kvar. Likt ett slags Morran och Tobias-figurer befinner de sig i en verklighet där myndigheterna är skyldiga att destruera Severin – en så kallad väckis som kan sprida smitta. Men MSB-chefen tvekar. Kan Severin Stensons erfarenheter trots allt vara värdefulla för framtiden?
– Jag skulle försöka berätta om en man som blev skadad och emotionellt stympad när han växte upp. Det visade sig kanske att han utsattes för krafter som bestämde och beskrev honom på det viset, fast han egentligen inte var så. Men det såg jag först när romanen var klar.
Kroppsligt självförakt
Som 44-åring säger Daniel Sjölin: "jag börjar känna mig gammal och gubbig". Till och med "träig". Det hårda samhällstryck som kvinnokroppen utsätts för rättfärdigar inte de kommentarer om manskroppar som han kan höra kvinnor fälla om sina respektive, tycker han. Det kroppsliga självföraktet är också centralt för Severin som förutom alla elaka och förminskande kategoriseringar börjar minnas sexuella övergrepp som han utsattes för som bortlämnad pojke.
– Det är den ultimata kränkningen av ett barn, säger Daniel Sjölin som i samband med metoo-rörelsen började fundera också över vad han varit med om själv.
– Det hände saker i mitt liv när jag var liten, som jag kanske inte riktigt vill gå in på, som är komplicerade och som inte har med min familj att göra, utan med andra vuxna.
Men även att växa upp utan ha sina kroppsliga gränser respekterade på andra sätt är ett problem för Severin vars mamma spär på hans kroppshat genom att försöka pumpa upp sin "lilla ponke" med fett och premiumblod.
– - Det är något med kroppen som varit problematiskt i allt mitt skrivande och som jag försöker komma åt nu. Som i grunden handlar om brist på integritet.
Intervjun ges i kafeterian på Sveriges Radio i Stockholm. Den förre programledaren för SVT:s litteraturmagasin "Babel" sade upp sig från Expressens kultursida i fjol. Han är nybliven producent på "Lundströms bokradio", och ska nu verka i bakgrunden i stället för att profilera sig själv, något som alltid gett honom "en klump i magen".
Sorgen var för nära
När "Världens sista roman" kom 2007 skulle den också bli hans sista. Han var en vit medelklassman i ett rikt land, hur skulle han kunna skriva något intressant? förklarade han i en intervju i Svenska Dagbladet. Men han konstaterade samtidigt att kritikerna inte hade förstått att berättelsen handlade om förlusten av ett barn, "från första jävla ordet". Den gången var den personliga sorgen över ett dödfött barn för nära – han "äcklades" över sitt skrivande och slutade. Men tiden gjorde sitt, och i "Underskottet" återkommer han till den förlusten.
– Det tog många år. Böcker måste också få komma när de kommer. Om jag skulle förlora en nära anhörig i dag och tre månader senare ge ut en roman, då är man ju psykopat. Språk, värdighet, tid och sorg hör ihop.
Rörd av Perec
Idén att skriva romanens första del utan vokalen "a" har han hämtat från den franske konceptförfattaren George Perec, en av Sjölins ungdomsfavoriter. Greppet tvingade fram en lekfull kreativitet men Perecs klassiker "Försvinna", skriven utan "e", är också en hyllning till judiska föräldrar som mördades under kriget. Daniel Sjölin försökte sig på samma teknik när han gjorde ett inslag om Perec i "Babel" och blev rörd.
– Jag höll på en vecka, hur fan hade han gjort? Jag gick därifrån med erfarenheten att det är en omöjlighet – det här var hans sätt att både hylla och närma sig sin förlust.
– Det fanns en väldig värdighet i det, skrivandet handlar kanske inte alltid om att vara den bästa författaren – om man nu ska vara det -- utan om att skapa en värdighet kring sin existens och sin stund på jorden och kring människor som levat omkring en, och då handlar det om att visa att tid och möda har lagts ner.
"Underskottet" slutar med kärlek och försoning.
TT: Men måste du skriva så krångligt?
– Ja, det tror jag verkligen, jag kanske kräver mycket av läsaren men jag är också väldigt generös.