När hennes pappa blev tvungen att genomgå en stor hjärtoperation var hon redan långt inne i romanskrivandet. Josefine Klougart åkte hem till Mols, halvön på östra Jylland där också flera av hennes romaner utspelas. Operationen gick bra och hennes far skulle väckas upp ur narkosen. Men faderns blick var tom. Flera gånger slog han upp ögonen utan att vara närvarande.

– Det ändrade på ett sätt allt, det var så omstörtande, en existentiell upplevelse av vad skört ett liv är.

Plötsligt såg hon meningen också med sin sidoberättelse om bergsklättrarna som ska ta sig upp på den mytomspunna toppen Eiger Nordwand i Schweiz. Som gästprofessor i Bern hade Josefine Klougart blivit besatt av tanken på varför människor försöker ta sig uppför en konkav bergssida som i hennes ögon "bara är döden". När hon läste om en klättrare som förklarade att känslan av att falla satt kvar långt efter att han klarat även nedstigningen gick ekvationen ihop.

– Jag kände att det var den känslan som boken skulle skrivas med -- en känsla av dödens närvaro som ger det andra största möjliga betydelse.

Dansk stjärna

Det har gått nästan tio år sedan Josefine Klougart introducerades på svenska som Danmarks nya litterära stjärna. Tre år tidigare nominerades hennes debut till Nordiska rådets litteraturpris vilket fick danska kritiker att också kommentera hennes utseende och ålder, i en rubrik liknades hon vid Bambi.

– - Lyckligtvis är det som några kritiker skrev då otänkbart att skriva i dag, konstaterar hon torrt.

Hennes sjunde roman "Allt detta du kunde fått" har i hemlandet blivit omskriven som hennes bästa hittills. Ramen är en familjeberättelse om två generationer och en skildring av en bitvis magisk barndom nära naturen, inte helt olik Josefine Klougarts egen. Ambitionen har varit att berätta "med den största omsorg om de skilda ögonblick som utgör ett liv", framhåller hon.

– Mitt kriterium har hela tiden varit att varje scen ska innehålla en uppenbarelse, säger hon energiskt.

– Det handlar om våra möjligheter att vara närvarande i världen. Litteraturen är den här privilegierade platsen där man kan få fatt i livserfarenheten och få den att framträda. Skönlitteraturen gör att vi kan komma i förbindelse med den fullkomliga erfarenheten, med existensen.

Höra näktergalen

Klougart skriver om systrarna Barbara och Sara som simmar i farliga vatten och vars mor resolut väcker dem för att de ska få höra näktergalens kvällssång. Men fadern sliter hårt för att kunna betala räntorna och den hemmaarbetande modern sörjer hans frånvaro. Idyllen solkas av konflikter och sår – ingen av huvudpersonerna får enkla liv.

Barbara flyttar tidigt till storstan men har alltid smuts under naglarna. När hon debuterar som författare tar det nära nog livet av modern som känner sig utlämnad, men också, spekulerar Barbara, upplever att döden närmar sig.

– Det här är ingen självbiografi, men jag tror alltid att jag tar utgångspunkt i problemställningar som jag har själv. För mig är litteraturen också ett sätt att reflektera på. Det har tagit mig fem år att skriva den här romanen, och ska jag använda fem år måste jag undersöka något där jag också har ett personligt ärende.

Som författare är Josefine Klougart medveten om de tusen olika berättelser som finns bara om hennes eget liv. I romanen låter hon lillasystern Sara be sin storasyster att låta bli att skriva om deras barndom – lillasystern är så rädd för att glömma den så som den verkligen var.

– Minnena bleknar, i stället är det de scener jag skriver om som jag kommer ihåg och plötsligt kan jag inte skilja dem åt, säger Klougart om sin egen upplevelse.

Läste den högt

I Danmark har gensvaret varit starkt, inte minst från den äldre generation som känt igen sig i skildringen av bokens föräldrar efter att systrarna blivit vuxna. Inför publiceringen reste Josefine Klougart hem till Mols och läste boken högt för sin egen mor och far. Det tog tre dagar.

– Jag tyckte att jag var skyldig dem det, och de blev otroligt glada. De kunde känna igen mycket men det handlade också om den plats i livet som de är på nu, säger Josefine Klougart som lyckades förvåna sig själv.

– Det är det som är så spännande med litteraturen. När man går in i de där rummen som skriften är får man tillgång till erfarenheter som inte är ens egna, men som är existentiella och som man förstår även när man är 38 år.