Hylla efter hylla bakom Anders Cullhed är fylld av utgåvor om Dante Alighieri, en av västvärldens mest uppburna författare, så känd att han ofta presenteras bara med sitt förnamn. Finns det något nytt att säga om denne gigant? Javisst, menar litteraturprofessorn Anders Cullhed, som blev tillfrågad om att skriva en ny biografi.

Och mycket har hänt inom Danteforskningen – bara de senaste åren.

– Då kan man ge en svensk publik något forskningsmässigt uppdaterat och det kändes angeläget och roligt, säger han, och menar att läsarna inte ens behöver vara litteraturintresserade – ett intresse för historia och kulturhistoria räcker.

Planen var egentligen att Anders Cullhed skulle tillbringa tid i det florentinska stadsarkivet, men coronapandemin kom emellan. Fast det mesta av forskningen finns på nätet, säger han – det finns till och med ett dataspel om "Den gudomliga komedin".

– Men det är en sorglig historia. För Dante har en feministisk slagsida i sitt författarskap men här är det tvärtom. Beatrice som är så stor i komedin och som leder honom rätt är någon olycklig prinsessa fångad i helvetet och så ska stora riddaren Dante rädda henne. De vänder upp och ner på det hela.

Dialog med andra sidan

Eposet "Den gudomliga komedin" inleds med mannen som "till mitten hunnen" av sin levnads vandring förirrar sig i en mörk skog. En ålderstigen gestalt, poeten Vergilius, och hans ungdoms älskade, Beatrice, leder honom genom tre riken som väntar efter döden: helvetet, skärselden och paradiset.

Anders Cullhed upptäckte komedin i sina farföräldrars bibliotek i åtta-nioårsåldern, och blev lockad av Gustave Dorés suggestiva illustrationer från helvetet. Numera fascineras han av att verket i sin helhet utspelas i livet efter detta.

Kanske förstärktes funderingarna kring skuggestalterna ytterligare under arbetet 2020: då vårdade Anders Cullhed sin fru som hade cancer. Att vara bunden till hemmet gav honom också tid att skriva. Hans fru gick bort före nyår, vilket han beskriver som "ett sår som vägrar sluta blöda". Anders Cullhed konstaterar också att det i vår moderna värld inte finns något självklart sätt att förhålla sig till de döda.

– På 1600-talen skrev den franske tänkaren Blaise Pascal ”tystnaden i de oändliga rymderna skrämmer mig”. Men för Dante var det inte så, världsalltet var inte tyst och mörkt utan befolkat av änglakörer, himmelsk dans och ljus.

Rikedomar och hat

Anders Cullhed läste hela verket i tonåren och har tagit sig igenom de fjortontusen versraderna tre gånger till, på italienska. I tonåren blev han fascinerad av alla de starka gestalterna, men hoppade över det han såg som "transportsträckor".

– Det är dem jag intresserar mig för i dag, det handlar mycket om Italien på den tiden, påvarna och politiken, säger han.

Han beskriver ett Florens som mellan 1200 och 1300 upplevde både en enorm befolkningsökning och en gigantisk kapitalackumulering. Ett styrelseskick med tendenser till demokrati växte fram, vilket Dante var en varm anhängare av. Baksidan av den utvecklingen var att hatet mellan människor växte i kapp med högkonjukturen.

– Man får fruktansvärda grannkonflikter, säger Anders Cullhed, som skildrar fejderna mellan de så kallade guelferna och ghibellinerna.

Dante drogs in i konflikterna på 1290-talet när han blev politiker, vilket ledde till att han blev landsförvisad och i sin frånvaro dömd till döden.

Pekar framåt

Egentligen är Dante för egensinnig för att vara symbol för medeltiden, menar Anders Cullhed. Redan i ungdomsverket "Vita nuova" skriver han fram en egen version av den höviska kärleksdiktningen, som traditionellt handlade främst om aristokrater och kungligheter. Dante tar i stället klivet in i en urban miljö där han upphöjer en grannflicka.

– Han nöjer sig inte heller med att idealisera Beatrice på det franska sättet utan hon blir en sorts himmelsk person. I Komedin står hon näst under Jungfru Maria i den himmelska hierarkin. Det blir väldigt omdiskuterat.

Omdebatterat blir också Dantes språkval. I stället för att välja den tidens bildade och litterära språk, latinet, skriver han på sin dialekt, vilket formar hela den moderna italienskan. Envisheten tyder på en ny vilja att nå ut till folket, menar Anders Cullhed och citerar ur "Vita nuova": "det här skrev jag för den gruppen av kvinnor som jag talade med på gatan".

Lika målmedveten var Dante kring sin författarroll. I en förmodern kontext arbetade han för att slå vakt om framtoning, ensamrätt och sin plats i en litterär kanon.

– Alla de greppen gör att jag kallar honom för den första författaren, för det finns ingen riktig motsvarighet till det tidigare.