Lärare som väljer bort läsningen och ungdomar som läser allt mer sällan. Trots att både skolor och kulturvärlden konstant pratar om hur viktigt det är för barn och unga att läsa fortsätter siffrorna att se allt dystrare ut, år efter år.

Ny forskning från Högskolan Dalarna visar till exempel att 87 procent av ­niorna läste mindre än en sida skönlitteratur en vanlig skoldag 2017, jämfört med 62 procent 2007. Och när Skolinspektionen nyligen granskade det läsfrämjande arbetet på 25 grundskolor slog man fast att samtliga av dessa behöver utveckla sitt läsarbete.

Trots att läsningen sägs vara prioriterad får den allt mindre tid, konstaterar Mats Tegmark, en av forskarna som genomförde studien på Högskolan Dalarna.

– Bokslukaråldern har blivit medieslukaråldern. Så vad gör skolan för att kompensera det? Vi ser att man läser mindre sammanhängande text i skolan i dag, säger han.

Varken tid eller böcker

På fritiden ägnar barn och unga mer tid åt digitala medier, och upplever det också i växande grad själva som ett problem. Dessutom är en stor del av skolan digitaliserad – redan i förskolan är det mer fokus på att använda digitala stödmedel än på att läsa böcker, och i skolan läggs störst resurser på datorer, enligt Anna Nordlund, docent i litteraturvetenskap och lektor i didaktik.

Hon skrev för ett par år sedan Svenska Förläggareföreningens rapport "Läsandets årsringar" tillsammans med Johan Svedjedal.

– I många ämnen har eleverna överhuvudtaget ingen egen lärobok utan man förväntas läsa sig till kunskap på nätet och se filmer. Film har också ersatt gemensam högläsning som belöning och mysstund i skolan, säger Anna Nordlund.

Även Mats Tegmark efterlyser fler fysiska läroböcker, eftersom läsningen sker mer sällan utanför ämnet svenska. Han pekar på att den stora nedgången i läsning syns tydligt bland dem som förut läste två, tre sidor per dag i sina olika läroböcker – där vissa nu läser noll sidor. I tidiga åldrar är mängden text också viktig, för att man ska få upp läshastigheten.

På Högskolan Dalarna såg man att när läsningen var schemalagd gav det resultat: då läser eleverna. Men när resultaten måste vara mätbara och betyg sätts redan i årskurs 6 prioriteras läsningen bort, enligt Mats Tegmark.

– Ett visst stoff ska läras in och då tycker lärarna inte att man har tid att lägga på läsning, men i det långa loppet vinner man på det eftersom barnens språk utvecklas då och de får lättare att lära sig. Målet blir mer att man ska klara av vissa saker. Men att fostras till en läsare är inte riktigt samma sak, säger han.

Intressantare texter

Även Anna Nordlund tror att kravet på det enkelt mätbara skapar stress hos lärarna. Det kan göra att de drar ned på gemensam läsning och uppföljande samtal – något som Skolinspektionen slog ned på nyligen, eftersom sådant brukar vara framgångsrikt för att sporra till läsning och stimulera barnens egen motivation.

– Man måste få upp både lärares och elevers ögon för att litteraturläsning är något annat än att bara läsa för att få kunskaper och läshastighet. Det är mer som en existentiell upplevelse och inte bara en instrumentell sådan, säger Anna Nordlund.

Då måste också litteraturen och samtalet vara givande, understryker hon. När 259 ungdomar i intervjuer fick frågan av Högskolan Dalarna vad som kunde få dem att läsa mer svarade de "intressantare texter". Både motivationen och förståelsen av texterna ökar också när eleverna får vara med och påverka, enligt Mats Tegmark.

Även i Pisastudien fanns svenska elever bland dem som tydligast tyckte att det var meningslöst att läsa. Anna Nordlund tror att problemet ofta är att texterna inte upplevs som tillräckligt spännande.

– Lärarna i grundskolan har för lite stöd både i läroplanen och från utbildningar för att välja litteratur och bedriva något slags litteraturhistorisk undervisning. Det kan man börja med redan i förskolan, menar jag.

Litteraturdidaktik och skolbibliotek

Även om enskilda lärare bedriver ett engagerat arbete med att få barn att läsa är skillnaderna också stora.

– Många lärare och lärarstudenter läser inte själva och saknar egna starka litteraturupplevelser från sin utbildning som de kan modellera undervisningen efter, säger Anna Nordlund.

Ett problem är att utbildningarna med inriktning mot yngre barn inte specificerar att man ska studera barnlitteratur och litteraturdidaktik – så många saknar den kompetensen, framhåller Anna Nordlund. Hon önskar att högskoleförordningen skulle ha krav på undervisning i litteratur och läsfrämjande på lärarutbildningarna och lyfter också fritidspedagoger och skolbibliotekarier som viktiga för läsfrämjandet.

– Det är jättetråkigt att man fortfarande inte får till bemannade skolbibliotek, för det tror jag skulle göra en jättestor skillnad, att få in den kompetensen. Ökade kunskaper på skolorna om litteratur och läsfrämjande är en nyckelfaktor om man vill vända läsningen. En annan är mer inköp av läroböcker och skönlitteratur, säger hon.