Agneta får cellgifter och röker hämningslöst – tumörerna i hennes inre kommer aldrig att försvinna. Hon "torkar gammrövar" i Gällivare, och är bortom räddning.

Ändå kan hon inte förmå sig att berätta det för dottern Tilda vilket bitvis gör "Kaffe med mjölk" till en klassisk spänningsroman. Som läsare vill man till och med gripa in. Mor och dotter – en gång ett och fortfarande på många sätt väldigt lika – lever numera på olika sidor av "en ravin".

– Det är så mycket smågrejer, så många gånger som de har gått om varandra, som har grävt det här. Det är lite i taget, Tilda har varit ledsen, Agneta har inte sett det. Det har hänt sådana småsaker om och om igen, säger Ella-Maria Nutti.

Koskullskulle

I dag bor hon i Umeå men precis som huvudpersonerna i romanen är hon av samisk börd och från Gällivare, i Ella-Maria Nuttis fall närmare bestämt Koskullskulle som ligger strax utanför. Med tacksamhet berättar hon om uppmuntrande svensklärare som en gång gav henne bekräftelse nog att bli en skrivande person.

Men det var först efter läsningen av Stina Stoors uppmärksammade novellsamling "Bli som folk" som Ella-Maria Nutti förstod att hon kunde skriva utifrån sitt eget geografiska ursprung och inte minst använda sin dialekt, även ett och annat ord på samiska. Tidigare hade hon försökt skriva som om hon kom från staden.

– När jag flyttade till Umeå, tänkte jag att nu kan jag kanske skriva, för nu bor jag i en stad. Sedan läste jag "Bli som folk" och tänkte "men gud, man kan göra vad man vill! Och det behöver inte handla om att gå på ett fik eller en klubb." Jag vet inte hur mycket av det som märks i "Kaffe med mjölk" men för mig var det sjukt viktigt, också för att våga skriva på dialekt.

– Tidigare hade jag försökt härma så mycket men så insåg jag att jag kunde skriva som jag tänker, vilket såklart blev supermycket lättare!

Dottern i hennes roman, Tilda, har flyttat till den hägrande huvudstaden och pluggar till jurist, till "nåt riktigt". Utifrån skulle man kanske kunna tro att Ella-Maria Nutti, 26, har lättast att identifiera sig med henne. Men varken som författare eller blivande psykolog har Nutti någon färdig djupanalys att leverera om den av sina två huvudpersoner som ligger henne själv närmast i ålder – tvärtom.

– Jag ville egentligen skriva Tilda. Jag hade flyttat hemifrån och upptäckte hur jag började prata annorlunda. Märkte att min dialekt rann i väg och fick lite panik, men jag är inte så bra på att skriva om mina egna känslor.

Jobbat bort dialekten

Tilda har alltid längtat hemifrån och aktivt jobbat bort sin dialekt. Ella-Maria Nutti skrev men förstod henne inte alls. I stället skulle det bli den cancersjuka mamman som kom till henne med kraft. Bokens berättarperspektiv ligger också främst hos Agneta som blev så levande att Ella-Maria Nutti hörde henne tala.

– Alltså jag förstår ju att det är jag, jag förstår att det är min hjärna, men det är en "fine line" att höra röster! Allt har jag absolut inte skrivit så, men jag tänker att det finns något i det här med flow, som de pratar om, de som vet. Det finns delar som jag har hört! Det är sjukt.

Hon till och med sörjer sin romanfigur.

– Gud jag tycker om Agneta så mycket, jag gråter när jag läser! Min mamma tycker om att prata om Agneta med mig, och då kan jag också börja gråta.

"Den är vidrig"

Ella-Maria Nutti skriver av lust. "Kaffe med mjölk" är hennes andra roman men den första att bli utgiven. Hon arbetade med den i lite mer än ett och ett halvt år, delvis under sin tid på Långholmens författarskola, innan hon skickade den till förlag.

Redan från början hade hon bestämt sig för att göra det hon tyckte var svårast: skriva med mycket undertext och dialog. Däremot ger hon ingen röst till någon som ifrågasätter att Agneta röker.

– Jag tycker att det ofta blir så med just lungcancer, att "jaha rökte du? Då var det inte så sorgligt längre" – som att det är något slags skyll-dig-själv-grej. Och jag tycker att den är vidrig. Som att det inte skulle vara en tragedi längre.