Agneta fĂ„r cellgifter och röker hĂ€mningslöst â tumörerna i hennes inre kommer aldrig att försvinna. Hon "torkar gammrövar" i GĂ€llivare, och Ă€r bortom rĂ€ddning.
ĂndĂ„ kan hon inte förmĂ„ sig att berĂ€tta det för dottern Tilda vilket bitvis gör "Kaffe med mjölk" till en klassisk spĂ€nningsroman. Som lĂ€sare vill man till och med gripa in. Mor och dotter â en gĂ„ng ett och fortfarande pĂ„ mĂ„nga sĂ€tt vĂ€ldigt lika â lever numera pĂ„ olika sidor av "en ravin".
ââDet Ă€r sĂ„ mycket smĂ„grejer, sĂ„ mĂ„nga gĂ„nger som de har gĂ„tt om varandra, som har grĂ€vt det hĂ€r. Det Ă€r lite i taget, Tilda har varit ledsen, Agneta har inte sett det. Det har hĂ€nt sĂ„dana smĂ„saker om och om igen, sĂ€ger Ella-Maria Nutti.
Koskullskulle
I dag bor hon i UmeÄ men precis som huvudpersonerna i romanen Àr hon av samisk börd och frÄn GÀllivare, i Ella-Maria Nuttis fall nÀrmare bestÀmt Koskullskulle som ligger strax utanför. Med tacksamhet berÀttar hon om uppmuntrande svensklÀrare som en gÄng gav henne bekrÀftelse nog att bli en skrivande person.
Men det var först efter lÀsningen av Stina Stoors uppmÀrksammade novellsamling "Bli som folk" som Ella-Maria Nutti förstod att hon kunde skriva utifrÄn sitt eget geografiska ursprung och inte minst anvÀnda sin dialekt, Àven ett och annat ord pÄ samiska. Tidigare hade hon försökt skriva som om hon kom frÄn staden.
ââNĂ€r jag flyttade till UmeĂ„, tĂ€nkte jag att nu kan jag kanske skriva, för nu bor jag i en stad. Sedan lĂ€ste jag "Bli som folk" och tĂ€nkte "men gud, man kan göra vad man vill! Och det behöver inte handla om att gĂ„ pĂ„ ett fik eller en klubb." Jag vet inte hur mycket av det som mĂ€rks i "Kaffe med mjölk" men för mig var det sjukt viktigt, ocksĂ„ för att vĂ„ga skriva pĂ„ dialekt.
ââTidigare hade jag försökt hĂ€rma sĂ„ mycket men sĂ„ insĂ„g jag att jag kunde skriva som jag tĂ€nker, vilket sĂ„klart blev supermycket lĂ€ttare!
Dottern i hennes roman, Tilda, har flyttat till den hĂ€grande huvudstaden och pluggar till jurist, till "nĂ„t riktigt". UtifrĂ„n skulle man kanske kunna tro att Ella-Maria Nutti, 26, har lĂ€ttast att identifiera sig med henne. Men varken som författare eller blivande psykolog har Nutti nĂ„gon fĂ€rdig djupanalys att leverera om den av sina tvĂ„ huvudpersoner som ligger henne sjĂ€lv nĂ€rmast i Ă„lder â tvĂ€rtom.
ââJag ville egentligen skriva Tilda. Jag hade flyttat hemifrĂ„n och upptĂ€ckte hur jag började prata annorlunda. MĂ€rkte att min dialekt rann i vĂ€g och fick lite panik, men jag Ă€r inte sĂ„ bra pĂ„ att skriva om mina egna kĂ€nslor.
Jobbat bort dialekten
Tilda har alltid lÀngtat hemifrÄn och aktivt jobbat bort sin dialekt. Ella-Maria Nutti skrev men förstod henne inte alls. I stÀllet skulle det bli den cancersjuka mamman som kom till henne med kraft. Bokens berÀttarperspektiv ligger ocksÄ frÀmst hos Agneta som blev sÄ levande att Ella-Maria Nutti hörde henne tala.
ââAlltsĂ„ jag förstĂ„r ju att det Ă€r jag, jag förstĂ„r att det Ă€r min hjĂ€rna, men det Ă€r en "fine line" att höra röster! Allt har jag absolut inte skrivit sĂ„, men jag tĂ€nker att det finns nĂ„got i det hĂ€r med flow, som de pratar om, de som vet. Det finns delar som jag har hört! Det Ă€r sjukt.
Hon till och med sörjer sin romanfigur.
ââGud jag tycker om Agneta sĂ„ mycket, jag grĂ„ter nĂ€r jag lĂ€ser! Min mamma tycker om att prata om Agneta med mig, och dĂ„ kan jag ocksĂ„ börja grĂ„ta.
"Den Àr vidrig"
Ella-Maria Nutti skriver av lust. "Kaffe med mjölk" Àr hennes andra roman men den första att bli utgiven. Hon arbetade med den i lite mer Àn ett och ett halvt Är, delvis under sin tid pÄ LÄngholmens författarskola, innan hon skickade den till förlag.
Redan frÄn början hade hon bestÀmt sig för att göra det hon tyckte var svÄrast: skriva med mycket undertext och dialog. DÀremot ger hon ingen röst till nÄgon som ifrÄgasÀtter att Agneta röker.
ââJag tycker att det ofta blir sĂ„ med just lungcancer, att "jaha rökte du? DĂ„ var det inte sĂ„ sorgligt lĂ€ngre" â som att det Ă€r nĂ„got slags skyll-dig-sjĂ€lv-grej. Och jag tycker att den Ă€r vidrig. Som att det inte skulle vara en tragedi lĂ€ngre.