Hon skapade dokumentet i datorn samma dag som brodern dog. Emilia Aalto beskriver det som att hon befann sig i en sorts mardrömstillstånd och att hon var rädd för att hon kanske skulle förtränga detaljerna för att upplevelsen var så svår att uthärda.
– Jag behövde hantera det så som jag alltid har hanterat allting, genom att skriva. Jag minns att jag tänkte: om jag lyckas förmedla min kärlek till honom så kanske folk förstår.
"När bror dör" är berättelsen om den tio år äldre storebrodern, han som döps till Miska – som betyder "liten björn" på ryska – han som älskar sin lillasyster över allting annat på jorden.
"när min bror bestämmer sig/för att älska någon/gör han det/med en sällan skådad/hängivenhet/jag vet inte/men jag tror/att hans/kärlek/betyder allt", skriver Emilia Aalto i boken som är uppbyggd i korta kapitel, som en sorts diktverk.
– Jag tänkte inte att jag skriver en dikt eller jag skriver prosa, jag ville mest vara kärnfull och det kändes som att det var enklare när det var uppstaplat på det här sättet, förklarar hon.
Psykisk ohälsa
Barndomen är svår, föräldrarna lever i en dysfunktionell relation präglad av pappans psykiska ohälsa. Emilias bror är ensam och utsatt – på ett annat sätt än hon, hon som är lillasyster har ju alltid haft honom att ty sig till. När han är 13 år gammal gör alkoholen entré i hans liv, han tillbringar dagarna i sängen och får släpas till skolan av kamratstödjare men hos psykologen som mamma ordnat säger brodern ingenting.
"min brors barndom/är inte en sådan/som fläks ut/på statligt finansierade linoleumgolv/och psykologen bedömer/att min bror/inte behöver prata."
Ett tag verkar det trots allt vända för brodern. Han flyttar hemifrån, jobbar i skivaffär, läser upp betygen och börjar arbeta på en förskola. Tills den dagen då en vän – "alltid en vän", skriver Emilia Aalto lakoniskt – bjuder honom på en joint. Bruket blir snart ett missbruk och broderns lekfulla allvar byts mot "en bottenlös avgrund".
Läkande miljö
Behandlingshem, stödboenden och psykavdelningar avlöser varandra i en både oändligt snabb och outhärdligt långsam nedåtgående spiral. Hjälpen är hela tiden utom räckhåll – trots vårdfloskler som "väldigt läkande miljö", "här finns badsjöar och vacker natur" och "vi arbetar individanpassat".
"när min bror självmant/kallar till möte/förklarar/att han inte kan bo ensam/utan stödinsatser/säger kvinnan/han aldrig träffat/att han verkar ha/en så god förmåga/att beskriva/sin egen problematik/att inga åtgärder behöver tillsättas".
– Jag har tampats jättemycket med partierna kring socialtjänsten och hur jag ska redogöra för det kopplat till alla vändor. För det finns otaliga behandlingshem han har varit på, otaliga situationer som jag har kunnat återge, där kämpade jag väldigt mycket med tonen, berättar Emilia Aalto.
Dör på sjukhus
Det näst sista kapitlet är en plågsam Golgatavandring även för läsaren. Efter en traumatisk händelse hamnar brodern på sjukhus, där han två veckor senare avlider.
Lika sakligt som genom hela boken beskriver Emilia Aalto förödmjukelsen i att behöva söka bidrag till begravningen och tvingas lyssna till stödboendets förklaringar om hur personalen inte vetat någonting om broderns diagnoser, drogproblematik och psykoser – "vi trodde bara han drack/lite för mycket öl".
– Det var ingen som lyssnade. Jag hade ett jättestort behov av att någon skulle kunna erkänna att det vi upplevde och det han blev utsatt för var fel, säger Emilia Aalto.
– Så jag tänkte att jag skriver det som någon form av vittnesskildring och kastar det i ansiktet på folk. Jag ville inte att någon skulle kunna värja sig. Jag hoppades att det skulle upplevas som en kärleksförklaring men också en krigsförklaring.
"Anhöriga är skuldbelagda"
TT: Jag tänker att det inte skrivs särskilt många böcker om människor som din bror. Varför tror du att de saknas i litteraturen?
– För att människor som min bror själva ska skriva om sina liv, förutsätter det att de vågar kräva det som de sällan eller aldrig får av samhället: vård, acceptans och tilltro. Insatserna blir nog oftast för höga och erfarenheten säger dem att de ändå inte blir lyssnade på.
Nästan lika svårt är det för anhöriga att skildra en familjemedlems öde. De är ofta skuldbelagda, utmattade och rädda för att såra den som är sjuk, konstaterar hon.
– Vad som har burit mig genom processen är kärleken till min bror. Jag tror att kärleken är den enda komponenten som kan balansera makten i att skildra en annan människas historia.