Iris Hautaniemi har alltid trott att hon skulle bli konstnär och verka inom fältet för fri konst. Men när hon antogs till programmet grafisk formgivning och illustration på Konstfack började tanken på att teckna något helt annat växa fram.
– Mina lärare har uppmanat mig ganska länge att göra en serie eftersom min stil passar bra för det. Det är jag själv som inte har vågat ta steget, säger hon.
Tänker i bilder
Anledningen är att hon inte haft tillräckligt med material – eller uthållighet – säger hon själv.
– Även om jag växte upp med serier som Kalle Anka och Asterix har jag alltid läst mer skönlitterärt, främst romaner. Jag tänker bara i bilder och känner att jag har svårt att hitta ett narrativ, därför har jag aldrig gjort någonting längre än tre sidor. Men tanken på att rita har alltid funnits där.
I föräldrarnas lägenhet på Södermalm har Iris Hautaniemi ett eget rum fullt med böcker och ett skrivbord med målartillbehör i en hurts bredvid. Hon har pluggat konstant sedan hon tog studenten, först på Nyckelviksskolan – där mamman är lärare i textil konst – därefter på Konstfack.
– Det här är första gången i mitt liv som jag inte går i skolan. Efter examen i somras hade jag några utställningar på Konstnärshuset och Supermarket med skulpturer. Jag trodde att jag skulle göra mer sådant, men när jag väl hade ritat färdigt den här historien så kände jag att jag bara vill fortsätta att göra serier.
Historien handlar om hur den namnlösa huvudpersonen träffar en kille från "helvetet" (Australien) och trots att de bara ses ett par gånger blir hon besatt. Besatt blev även Iris Hautaniemi – av att färdigställa serien.
– När jag blev dumpad behövde jag rita en massa för att få ur mig det. Jag satte mig och gick igenom mina minnen av hela situationen och när jag räknade dagen efter hade jag ritat 63 sidor. Det var för mycket för att kunna släppa det. I och med att jag gjorde det till mitt examensarbete så behövde jag inte leta efter något annat som jag kanske inte skulle känna lika starkt för.
Resultatet blev ett egenutgivet seriealbum med självbiografisk grund, som tillkom under de sista åtta veckorna av utbildningen.
– Jag hade kontaktat ett förlag som var oväntat snälla. De sade inte ja, men heller inte nej utan erbjöd sig att sälja det åt mig på Seriefestivalen. De fick 15 exemplar och då köpte serietecknaren Moa Romanova ett av dem. Sedan tipsade hon sin förläggare om mig och det var så jag blev antagen.
Filen raderades
Albumet "Ensam ung kvinna söker" kommer ut nästa månad på förlaget Kaunitz-Olsson, som förutom Moa Romanova också ger ut bland andra Agnes Jakobsson och Nina Hemmingsson. Men det färdiga resultatet skiljer sig en hel del från det ursprungliga albumet, med ny början, mitt och slut.
– Det här vet inte min förläggare om, men jag råkade radera filen med den första boken, så jag hade ingenting kvar. Jag fick rita om och det blev mycket stressigare än jag hade velat. När jag väl började på ny kula så blev det viktigt för mig att det blev så bra som möjligt. Jag ville vara nöjd med varenda ruta.
Att alldeles snart debutera är skräckblandat, allra mest eftersom människor kommer att tycka saker.
– Jag läste lite recensioner av andra serietecknare och det var då det slog mig att folk kommer att läsa och ha en åsikt. Då fick jag panik och där är jag nu.
TT: Hur känns det att den manliga förlagan till kärleksobjektet kanske läser?
– Lugnt, faktiskt. Jag har nästan glömt bort att han existerar. Ju mer jag har jobbat med det här desto mer känns det som att jag har hittat på honom. Om jag skulle se honom på stan skulle jag bli förvånad över att han finns på riktigt.
