Orlando, huvudpersonen i Edgar Corveras kortroman "Vi", föds i belarusiska Minsk på 1980-talet, men flyttar i samband med att Sovjetunionen några år senare rasar samman tillsammans med sin familj till Sverige.

30 år senare har han blivit ensamstående pappa och känner en allt större maktlöshet i en tillvaro, där tidiga förskolelämningar och panikartade middagsinköp med en skrikande son varvas med ett arbete han avskyr – allt ackompanjerat av en känsla av rotlöshet.

För den debuterande författaren Edgar Corvera var också ett stundande föräldraskap den utlösande faktor som för några år sedan fick honom att börja skriva den drygt 150 sidor långa romanen.

– Boken skrevs till och från under en femårsperiod och var ett sätt för mig att hantera den ovisshet som det innebär att gå in i ett föräldraskap. Den där väntan på något som jag inte visste något om gjorde att jag blev tvungen att orientera mig – och då vände jag bakåt i tiden, berättar han för TT och fortsätter:

– Jag kom på ett mer tydligt sätt än tidigare i kontakt med min egen rotlöshet och avsaknad av tydliga sammanhang, och då blev det här romanprojektet ett sätt att skapa en förståelse för var jag kommit ifrån.

Också fiktion

Precis som Orlando i "Vi" är också Edgar Corvera född i Minsk i början av åttiotalet med en pappa som hade kommit från El Salvador till den belarusiska huvudstaden för att studera, och där träffat hans mamma. Efter några år i Minsk flyttade familjen också till Sverige – men trots att "Vi" innehåller självbiografiska drag är långt ifrån allt i romanen självupplevt, påpekar Edgar Corvera.

– Jag skulle aldrig ha kunnat skriva boken om jag inte hade varit den person jag är, men samtidigt är det här också fiktion. För mig har det varit viktigt att berättelsen har känts sann, men jag har också använt mig av de medel som finns till förfogande för att skapa något jag också tycker är spännande att läsa, säger han.

"Vi" utspelar sig på flera tidsplan mellan Sverige, El Salvador och Minsk. Minnen från en tidigare tillvaro varvas med nutida händelser – och den allt tydligare känslan av rotlöshet som genomsyrar romanens huvudperson är något som Edgar Corvera själv har upplevt.

– Det är något som jag utifrån min bakgrund påminns om dagligen – och jag ställs också ofta inför hur olika tillgången på resurser och förutsättningar för att lyckas i samhället är. Det är något jag kan känna mig frustrerad över, säger han.

Hiphop ingång till litteraturen

Efter att ha lämnat Minsk bosatte sig Edgar Corvera i Norrköping, där han i tonåren blev en del av den framväxande hiphop-kulturen – vilket så småningom ledde fram till ett mötet med litteraturen.

– När jag började på gymnasiet läste jag "I väntan på Godot" av Beckett och blev helt tagen av att man kunde göra så med ord på papper. Det gjorde att jag började läsa mer och mer – men att jag skulle skriva en roman var nog inget jag tänkte. Snarare var jag länge inne på att skriva teater och jag skrev också många hiphoptexter och poesi, säger han.

Att flytten från Minsk till Sverige påverkade familjen på olika sätt är tydligt, enligt Edgar Corvera.

– Min pappa har flyttat många gånger, men för min mamma var det den första. Jag tror det var väldigt tufft att komma från Sovjetunionen till Sverige med en högskoleutbildning och inte kunna språket, och tvingas börja om från början och samtidigt konfronteras med en annan världsbild, säger han.

– Jag tror att det påverkade mig rätt mycket.

Kärlekshyllning till "babusjka"

Edgar Corveras roman är också en hyllning till "babusjka" – den belarusiska mormodern, som i efterkrigstidens Sovjettillvaro fick arbeta som busschaufför i stället för att gå på gymnasiet, och som i boken kallar det älskade barnbarnet för "Orlandotjik – vår stolthet, vår lycka, vårt hopp".

Precis som i "Vi" fanns även i Edgar Corveras barndom en "babusjka" – och hans bok är också en kärleksförklaring, inte bara till henne, utan till alla de äldre kvinnor i Belarus som vägrar att låta sig knäckas, trots att livet inte alltid varit varsamt med dem.

– För mig är "babusjka" en person som finns där när man faller, eller inte vet vart man ska ta vägen. När jag gick tillbaka i mitt eget liv och försökte hitta de där trygga punkterna hittade jag henne och hennes villkorslösa kärlek, och boken är också en hyllning till en person som har påverkat mig väldigt mycket, säger han och fortsätter:

– Vår familj var som en liten ö som försökte överleva i Sverige – och när "babusjka" hälsade på gjorde hon livet lite lättare. Hon var någon som både våra föräldrar och vi barn kunde luta oss mot och hitta trygghet i.